skrivande – Joxe Stilfigurer

Omedelbar uppdatering om NaNoWriMo 2024

Publicerat 2024-11-01 av Karin

Jag tyckte att det var misstänkt tyst angående NaNoWriMo. Trots att det gick fint att registrera sitt nya projekt för november och jag gjort det kom inga hurtiga påminnelsemejl från dem som det annars brukade göra. Och ingen tycktes prata om det alls längre. Jag som sett fram emot den här dagen så mycket började bli osäker. Det kändes som om alltihop bara var min egen fantasi. Fanns inte den här gemensamma utmaningen längre?

När jag började kolla upp saken via hashtags på sociala medier blev jag varse någon form av missnöje och uppror hos tidigare deltagare som jag inte alls hört talas om innan. Tydligen ska organisationen nu bojkottas på grund av att de godkänner AI. Jag kan förstå problemet i sak, eftersom det är samma fråga som gäller alla konstnärliga och skapande verksamheter som jag skulle kunna tänkas ägna mig åt, det vill säga att AI hotar att ta över och göra möjligheterna att tjäna sitt levebröd som kreativ än mindre. Och att tillåta AI-genererade textmassor för en skrivutmaning som går ut på att producera mängd snarare än kvalitet, ja, det verkar ju bara dumt.

Samtidigt deltar man väl i en skrivutmaning för sin egen skull? För att man vill skriva? Och systemet med att rapportera in resultatet har ju alltid ändå byggt på förtroende. Att “vinna” NaNoWriMo är lätt, det är bara att uppge att man skrivit 50000 ord! Så om man är ärlig eller ej har egentligen ingenting alls med AI att göra. Och hur många av månadens skrivprojekt som resulterar i faktiska, utgivna böcker, och om AI har en chans att hota den lilla andel skrivna verk som är tillräckligt bra för att bli utgivna och lästa, det är väl en helt annan fråga som jag inte tänker ägna mitt fokus åt just nu.

Så även om detta (och inte minst frånvaron av de där peppmejlen som tidigare känts närapå kvävande) dämpade min entusiasm och nu gör mig smått generad över att jag talat vitt och brett om NaNoWriMo inför denna omgång, så använder jag ju bara deras namn och idé som anledning att komma igång och skriva något som jag ändå skulle skriva. Det förändrar egentligen ingenting för mig, men visst, jag kan väl sluta nämna själva organisationen då.

Det känns inte alls som jag hade tänkt mig när jag gick och väntade på den här dagen, men nu börjar jag skriva den där boken i alla fall!

NaNoWriMo 2024, eller?

Publicerat 2024-10-312024-10-31 av Karin

I morgon är det obegripligt nog redan november igen, och sedan förra året betyder det NaNoWriMo! (Alla inlägg jag skrivit om detta finns under etiketten NaNoWriMo.) Det var så roligt att ta mig an denna skrivutmaning förra året, och verktyget har fortsatt att vara en god hjälp under året som gått med bokskrivande och redigering, så jag är riktigt taggad på att kasta mig över samma utmaning även i år.

Inför september satte jag upp en plan som innebar att jag skulle ägna de två månader jag hade fram till november åt att redigera min första bok tills jag hade ett färdigt råmanus att äntligen låta någon annan läsa. Det kändes lagom, för så fasligt långt kvar till den punkten var det väl inte, och en liten deadline kunde nog hjälpa till med farthållningen utan att bli alltför stressande. Sedan skulle det passa perfekt att inleda nästa bokprojekt medan jag inte kunde göra så mycket åt det första.

Jag har sedan länge flera ytterligare bokidéer, varav den jag tänkt satsa på nu känns lika självklar och redo att skrivas ned som den första var när jag tvärt påbörjade det projektet. Förutsättningarna är dock lite annorlunda i år. Dels gick det så lätt med den första boken för att jag hade så oerhört mycket material i huvudet att bara ösa ur mig, så att komma upp i 50000 ord på en månad handlade bara om att få tid att faktiskt skriva dem, medan den andra boken kommer att kräva betydligt mer tänkande för att innehållet ska kunna börja ta form. Dels har jag nu egentligen lite för mycket annat på gång för att jag ska kunna ge mig själv samma sköna skrivfokus som jag hade förra året.

Att jag inte lyckades med målsättningen att redigera färdigt den första boken så långt jag tänkt mig fram till nu gör förstås inte osäkerheten mindre. Det går fortfarande relativt lätt när jag väl får tillfälle att sätta mig med manuset, även om det nu huvudsakligen är de mer envisa och svåravgjorda frågorna och detaljpillande småbesluten kvar. Men när det ständigt händer så mycket annat omkring mig som tvingar mig att sätta boken längst ner på priolistan, ja, då står ju denna uppgift fortfarande kvar där, och pockar på uppmärksamhet samtidigt som jag alltså tänkt påbörja nästa skrivutmaning. Och samtidigt som allt det där andra lika oförtrutet drar i mig dag efter dag då.

Så jag tvekar lite. Jag har varit så totalt inställd på att den 1 november äntligen få börja skriva på den andra boken, men är det egentligen så smart? Vad händer om jag inte alls hinner jobba särskilt mycket med den under månaden? Man kan ju förstås alltid hävda att något såklart är bättre än inget, men är det fortfarande bättre att påbörja detta nu om det samtidigt innebär ett grovt missat mål?

Det är ju inte bara totalmålet 50000 ord som gjorde utmaningen så rolig och perfekt för mig förra året, utan även att hela vägen dit är spelifierad. Man får små duktighetsmärken för att rapportera in framsteg i skrivprocessen två dagar i följd, tre dagar i följd, sju dagar i följd, fjorton dagar i följd, upp till varenda dag under hela månaden, och även för sådant som att uppnå snittmålet för en enskild dag (1667 ord) varje dag under utmaningen. Strävar man efter att klara av sådant (vilket blir så otroligt lockande när man väl påbörjat en serie av framgångsrika dagar!) kan man ju inte heller med gott samvete skriva större mängder då och då, även om man totalt når upp till slutmålet på så sätt. Om man inte småfuskar och bara rapporterar in minsta möjliga antal ord och håller inne med resten för att sedan pytsa ut dem efter hand, förstås. Eller, ja, inget är väl egentligen fusk om man bara använder utmaningen som skrivsällskap och hjälp på traven. Allt som gör att boken blir skriven, om det så är under november eller under de kommande femton åren, måste ju räknas som positivt, antar jag.

Men kommer det att stressa mig och riskera att göra mig besviken om jag ger mig på det just nu? Det kan jag fortfarande inte försäkra mig själv om att det inte riskerar att göra.

Liten sociala medier-livskris

Publicerat 2024-08-20 av Karin

Jag brukar normalt inte ryckas med så mycket i diskussionerna om olika sociala medier, vilken plattform som gäller för stunden och vilka upprörande förändringar som är aktuella (upprörs av själva förändringarna gör jag dock definitvt!). Men på sistone har jag kommit på mig själv med att allt oftare känna någon form av uppgivenhet när det kommer till min egen relation till sociala medier.

Det har ingenting med beroende och ett behov av att minska skärmtiden och intrycken att göra, även om det egentligen ändå skulle vara skönt, eftersom mycket av det jag ser i mina flöden gör mig illa till mods på ett eller annat sätt, eller bara stjäl energi, helt enkelt.

Nej, det har snarare att göra med att det känns som att jag inte har något val. Som småföretagare, och dessutom en person inom kreativ verksamhet, är det nästan otänkbart att inte vara aktiv i sociala medier. Samtidigt har det blivit allt svårare att ens nå ut till de följare man redan har, än värre att hitta fram till en ny publik. Tanken är väl att man ska tvingas betala för att synas, men det fungerade inte ens tidigare, enligt min erfarenhet, så det har jag inte för avsikt att ge mig in på igen. Men numera finns det ändå nästan inget annat sätt att synas, få och hålla kontakt med kunder och vara delaktig i sitt nätverk än att ha en närvaro i sociala medier.

Var ska jag ens vara nuförtiden? Som de flesta andra har jag genom åren testat många olika plattformar, i olika faser varit aktiv på dem i varierande grad, följt med strömmar, hängt kvar, försökt att vara konsekvent men ändå ständigt testa nytt för att hänga med i de konstant föränderliga villkoren. Och min upplevelse är väl mest att det, trots den tekniska utvecklingen och allt mer avancerade appar, bara blir allt mer användarfientligt att skapa och publicera inlägg.

Jag gillar dock fortfarande idén som alltid har lockat mig: att kunna dela med mig av mitt aktuella till många personer på en gång och slippa berätta samma sak om och om igen (fast det håller inte längre, då folk ändå inte kollar eller får se ens inlägg i flödet utan skriver och frågar personligen ändå), att kunna vara hyfsat uppdaterad med bekantas liv även när vi inte hörs så ofta (fungerar inte heller längre, då nästan ingen postar något) och inte minst möjligheten att dela intressanta saker med sin umgängeskrets utan att för den skull behöva pracka på enskilda personer länkar och oönskade tips (jag har själv mycket svårt att hantera sådant när jag får det frekvent, särskilt från personer som egentligen inte känner mig, och jag kände länge ett krav på mig att läsa alla artiklar, kolla alla länkar, kommentera alla tips jag fick, trots att de inte alls berörde mig egentligen).

Facebook har jag varit trött på länge. Där skulle jag kunna tänka mig att bara ha kvar mitt privata konto mest som en adressbok, med möjligheten att hålla kontakt med bekanta, ta del av angelägna gruppers diskussioner och ibland kolla upp någon person eller sida. På grund av att jag har ett företag känner jag mig ändå tvungen att också ha en företagssida, dels för att det är via Facebook som företagsverktyget finns, det som ska göra det enkelt att sköta det administrativa, schemalägga inlägg och dubbelposta på flera plattformar och sidor, men som i praktiken bjudit på alldeles för mycket strul och frustration, och många gånger slutat med att jag ändå tvingats göra jobbet två eller rentav ännu fler gånger för att lyckas posta det jag vill så som jag har tänkt mig det.

Instagram har jag alltid trivts bäst med, dels för att jag upplevt det som en mer vänligt sinnad miljö där jag kunnat välja att följa konton som erbjudit fina bilder och genuint positiva upplevelser. Med tiden har det dock kommit att handla allt mer om rörlig bild, vilket är något jag själv varken vill lägga tid på att titta på eller skapa, så då blir vrån där sådana som jag uppehåller oss allt trängre med tiden. När det nu ryktas om att till och med ens profilsida helt kommer att förlora den kvadratiska grund som alltid styrt mitt bildskapande på denna plattform tappar jag sugen än mer.

Samtidigt har jag inte varit särskilt aktiv sedan jag bytte inriktning på min kreativa verksamhet. För närvarande har jag sällan något att visa upp i bildväg. När nu allt ändå förväntas vara i videoformat kan man lika gärna förflytta sig helt till Youtube, vilket mer eller mindre är vad jag kommit att göra. Mitt nya fokus på min Youtube-kanal och boken jag skriver är dock betydligt mer personligt än Joxe Stilfigurer, så jag har övervägt att skaffa ett separat konto på Instagram för att kunna posta uppdateringar om denna verksamhet någonstans. Men tanken med det skulle ju i så fall vara att dra publik till Youtube och den kommande boken, och om ändå ingen upptäcker en på Instagram är det förstås ingen poäng med det heller. Och främst skulle väl detta Instagram-konto ändå skapas för att möjliggöra en kanal ut på Threads.

Threads är i teorin den typ av socialt medium som borde passa mig bäst. Där slipper jag helt lägga något krut på att ackompanjera mina tankar med bilder, rörliga eller stillastående. Men av någon anledning har jag aldrig lyckats komma överens med mikrobloggar, och inte bara för att jag företrädesvis skriver långt (uppenbarligen!), utan även för att dessa plattformar påminner mig om de sämsta sidorna av verklighetens sociala liv. Jag hittar helt enkelt aldrig in i gemenskapen. Det tycks sällan finnas några som tänker som jag, som jag vill följa eller som vill följa mig där. Och jag upplever mest att jag ser folk antingen slänga ur sig enkla frågor som hade kunnat besvaras med en snabb nätsökning (antagligen för att väcka engagemang?) eller ger uttryck för illa dolda trångsynta och dömande kommentarer om andra människors egenskaper och val. Så hur länge skulle jag ens vara motiverad att försöka? Förmodligen skulle det vara bortslösad energi att dra igång något sådant.

Helst skulle jag bara ha min egen blogg att styra allt till. Här får jag uttrycka mig i text, bild eller film precis efter egen smak och det behov jag har för stunden, och jag slipper kämpa för att synas i några flöden. Men hur får man ens någon att hitta till en blogg nuförtiden?! Dessutom har jag sedan ett tag tekniska problem som gör att även bloggen känns smått fientligt inställd till mig med alla sina krångliga tillägg. Det tillägg som möjliggör att man kan prenumerera på blogginlägg blev snabbt föråldrat och en säkerhetsrisk, och jag har inte hittat någon alternativ lösning än. (Själv använder jag fortfarande rss-läsare för att följa bloggar, men det är det nog inte många som ens vet hur man gör längre.) Och det tillägg som skulle stoppa spamkommentarer så att jag inte ens behöver få dem till granskning var så effektivt att ingen kunde kommentera alls, så jag var tvungen att lätta på skyddet just för bloggen, med följden att jag måste ödsla tid och kraft på ständiga mejl om spamkommentarer som ska granskas. Att stänga av eller i alla fall begränsa möjligheten att kommentera än mer känns fel, för tanken är ju att jag ska interagera med mina följare.

Någonstans på sociala medier måste jag ju fortfarande nästan finnas, för att ha kontaktvägar för nya bekanta och människor som vill nå mig i egenskap av kreatör och företagare. Många gånger är ju även chattfunktionerna som följer med en klart smidigare ingång till samtal än mejl och kontaktformulär på en hemsida. Jag vill fortfarande hänga med, se vad mina vänner gör, följa intressanta personer och verksamheter, ha en möjlighet att dela det som är viktigt för mig och ge min syn på verkligheten. Och jag kommer nog även fortsättningsvis att emellanåt posta händelser av mer personlig karaktär på Instagram, men jag har inte den minsta lust att slå knut på mig för att anpassa det jag gör efter ständigt förändrade visningsvillkor och algoritmer.

Så jag vet inte alls just nu. Att fortsätta planlöst som nu är ju också ett beslut, antar jag.

Den virkade figuren Trädtanten står och ropar i megafon.

Camp NaNoWriMo, min NaNoEdMo 3

Publicerat 2024-04-30 av Karin

Så fort det blev april kastade jag mig in i den nya utmaningen som egentligen bara var en fortsättning på det jag nu redan var van vid. Skillnaden var dock att jag hade betat av en del parallella småprojekt och nu kände mig redo att ha bokredigeringen som huvudfokus. Och då blev det genast flera pass per dag och ofta flera gånger den tid som var det dagliga målet också.

Vad som överraskade mig då var en lite skrämmande känsla av att det verkade bli mer kvar att göra ju mer jag jobbade. Det kunde förstås inte stämma, men däremot blev det väl tydligare hur mycket jag hade att göra tack vare att jag lade mer tid på att hoppa omkring i mitt manus.

Faktum är att jag aldrig har jobbat med ett så omfattande textsjok på en och samma gång förut, och även om jag har en översiktlig lista över alla kapitelrubriker att navigera i är det svårt att få en rimlig föreställning om hur lång texten faktiskt är. Allt jag ser är ju de tecken som för stunden presenteras på min skärm.

Efter att ha fortsatt att flytta omkring stycken kors och tvärs genom texten, och dessutom nästan till min förtvivlan även skriva ännu mer nytt, kändes det emellanåt som ett projekt som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Inte för att jag hade tröttnat på något vis, nej, tvärtom hade jag fått ännu mer inspiration efter att ha outat boken för “hela världen”. Nu ville jag verkligen komma vidare lite fortare med den. Kanske var det en bidragande orsak till att det just började kännas som att jag inte skulle kunna ta mig igenom ens denna första redigeringsomgång. Arbetet verkade helt enkelt vara oändligt. Ja, jobbar man inte från början till slut med en text är den väl på sätt och vis också oändlig, eftersom det alltid finns mer att plocka med någonstans i den.

En vecka in i månaden blev det också för första gången lite svårare. Jag hade två större kapitel kvar som var särskilt svårhanterliga och där varken ordningen på underavsnitten eller innehållet i dem kändes givet på något sätt. Att det inte tog tvärstopp där har jag helt och hållet den dagliga utmaningen att tacka för. Det var så självklart att jag skulle fortsätta jobba med bokredigering varje dag att jag gjorde det även de dagar då det kändes omöjligt. Jag till och med konstaterade för mig själv att jodå, jag kommer att ta mig igenom det förr eller senare, för jag gör ju åtminstone lite åt det varje dag. Det var en trösterik tanke.

Själva Camp NaNoWriMo-målet (900 minuter) uppnådde jag, trots vad som kändes som en svacka kombinerat med ont om tid att ägna åt projektet, redan den 14 april.

Resultatet av tredje månadens bokredigering med hjälp av (Camp) NaNoWriMo.

Totalt fick jag ihop 2075 minuter bokredigering under april månad, det vill säga i snitt lite över en timme om dagen. Det kan låta lite när nu detta skulle vara mitt huvudfokus, men det är förmodligen klart mer än det skulle ha blivit utan den motiverande utmaningen.

Precis lagom till månadens slut blev jag också klar med den första stora genomgången av manuset. Nu har jag äntligen en sammanhängande text och är redo för ett gäng större strykningar följt av mer finlir och fokus på kvalitet i stället för kvantitet. Dessutom tänker jag testa att ta en paus från utmaningar som innebär dagliga mål. Jag vill absolut fortsätta att ha för vana att jobba med boken så ofta jag kan, vilket jag hoppas blir de flesta dagar ändå, men utan minimimål och därmed utan att det gör något om jag någon dag i veckan prioriterar andra projekt eller rentav tar någon dag ledigt för att jobba i trädgården och liknande.

Världsautismdagen och min bok

Publicerat 2024-04-022024-03-27 av Karin

Idag, den 2 april, är det världsautismdagen. Det är en årligen återkommande världsdag instiftad av FN för att sprida medvetenhet och kunskap om autism. För mig personligen är den dubbelt symbolisk, då det i dagarna också är precis ett år sedan jag genomgick min NPF-utredning, som ledde fram till en autismdiagnos.

Vad är poängen med att få en diagnos så sent i livet, när man uppenbarligen har klarat sig så långt, kanske tagit sig igenom en högskoleutbildning eller fem, lyckats skaffa jobb, partner, ha ett socialt liv och sköta sitt hushåll på egen hand? Jo, det finns alltid en anledning till att man får en diagnos, och anledningen är att man inte alls har “klarat sig” så bra som det kanske verkar. I många fall handlar det om att man, mer eller mindre omedvetet, har kämpat så hårt med att försöka smälta in och vara som alla andra att man till slut bränt ut sig helt. I mitt fall har det “bara” lett till psykisk ohälsa i ett par decennier, medan jag på eget initiativ har försökt att anpassa förutsättningarna för att få livet att fungera för mig. Att då få autismdiagnosen, och äntligen få svar på alla envisa och omöjliga frågor om varför livet är så svårt för just mig, varför jag aldrig hittar någon balans eller får ihop tillvaron när andra verkar klara det med mycket mer på agendan, det betyder enormt mycket!

Efter alla dessa år får jag ju nu möjligheten att förstå mig själv, mina reaktioner, mina begränsningar och behov lika väl som styrkor, och jag kan efter decennier av sökande hitta människor som förstår mina erfarenheter och pratar mitt språk. Jag kan också börja vara snällare mot mig själv, vara förstående och förlåtande när mina resurser faktiskt inte räcker till att göra allt det som jag alltid trott att jag borde kunna, och jag kan på allvar börja försöka skapa mig ett liv som är hållbart för mig.

Jag är oerhört tacksam över att jag tillhör de lyckligt lottade som alls fått en utredning, att jag under hela processen haft ett fantastiskt fint stöd från min sambo och familj, och att även andra omkring mig har visat intresse och förståelse när jag med stort engagemang har infodumpat autismfakta under de senaste två åren, sedan jag själv började grotta ner mig i ämnet. Hittills har jag inte mötts av annat än positiva tongångar, men jag har ändå full förståelse för att alla förmodligen inte ser hur stort detta är för mig.

Diagnosen ska ju på ett sätt inte förändra andras syn på mig egentligen, eftersom jag fortfarande är den person de lärt känna. Men samtidigt har jag ju gått och varit låtsas-neurotypiker hela livet, vilket betyder att även om jag kan det jag kan så är det inte säkert att jag fortsättningsvis kommer att vara förmögen att göra allt som jag en gång “klarat”. För det gjorde mig sjuk då, och nu när jag börjat avmaskera är det inte längre möjligt att pressa mig på det sätt jag gjorde då. På så vis förändrar min diagnos även något för andra, och det kan hända att jag hädanefter också kommer att visa sidor av mig själv som få tidigare har tillåtits att se.

För mig själv, däremot, har diagnosen definitivt förändrat allt. Jag ser inte bara mig själv i ett nytt ljus, utan även världen omkring mig, och ja, det mesta egentligen.

Det är därför jag nu skriver på den bok som jag nämnt några gånger i vaga ordalag. Det blir en återblick på mitt liv som odiagnostiserad autist, i ljuset av de nya insikter jag fått om varför jag gjort som jag gjort, upplevt vad jag upplevt och ja, varför jag var, och är, som jag är. Till min hjälp har jag över tre decenniers dagligt dagboksskrivande, ett antal bloggar och liknande, som är fulla av tecken på den autism som ingen då hade en tanke på.

Jag är fortfarande inte alls bekväm med att ta plats och se att just jag har något att komma med, för “alla vill ju skriva en bok”, “så många har redan gjort det/gör det bättre än jag/har viktigare historier att berätta” och “varför skulle någon vilja läsa det jag skriver?” och så vidare.

Men under min egen upptäcktsresa i mitt inre har jag haft ovärderlig hjälp av andra sent diagnostiserade autisters berättelser i form av böcker, vloggar och konton i sociala medier, och jag har förstått att även många andra ständigt söker efter fler personers erfarenheter. Det är ju så man äntligen kan få en chans att se att det man trodde var helt udda och obegripliga egenheter hos en själv faktiskt är vanliga drag och erfarenheter som många autister delar. Och samtidigt som jag åtminstone i någon mån känner igen mig i varenda autismberättelse jag tar del av är ju också varje individs historia unik. Så något eget ska jag väl ha att komma med.

Nu har dessutom så många personer oberoende av varandra sagt att jag borde skriva något (och om det är något jag genom livet ändå vant mig vid att lyda under är det “borden”) att jag tänker tolka dem bokstavligt, i sann autistisk anda! Lyckas jag få ihop den här boken hoppas jag att de faktiskt också menade vad de sa, och att jag har förmått motsvara förväntningarna. Men dit är det en bit.

Under tiden fortsätter jag att upptäcka mitt autentiska, autistiska jag, leta nya vägar genom livet och vänja mig vid att göra det öppet och i möjligaste mån avmaskerat, i förhoppning att fler ska få samma möjlighet som jag att äntligen få svar på de där gnagande frågorna som kan vara så svåra att ens formulera i ord så att någon hör en.

Den regnbågsfärgade evighetssymbolen används ofta som symbol för autism. Detta nåltovade exemplar gjorde jag som julgranspynt till vår gran 2023, i linje med den tradition vi har i hushållet att årligen tillverka någon ny dekoration som symboliserar det gångna året. För mig var autismdiagnosen och allt som följde på den det överlägset mest utmärkande för 2023.

Liten ordförklaring

NPF: neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Neurotypisk: som har den typ av hjärna som majoriteten har, en av “typisk” sort alltså

Allistisk: inte autistisk (men kan ändå vara icke-neurotypisk)

Andra månadens bokredigering med NaNoEdMo

Publicerat 2024-03-31 av Karin

Som jag redan bestämt när jag sammanfattade första månadens bokredigering i min egen lilla utmaning NaNoEdMo körde jag sedan vidare enligt exakt samma rutin och med en likadan utmaning till under resten av mars. Målet var alltså att ägna minst 30 minuter om dagen och totalt minst 900 minuter under de 30 dagarna åt att redigera min bok.

Något som kändes särskilt positivt och gav fortsatt bra känsla för projektet var att redigeringen faktiskt var det enda jag lyckades hålla mig i fas med under en irriterande och förlamande sjukdomsperiod, som kom och slog undan fötterna på mig just som jag lagt upp en ambitiös plan för den senare halvan av mars. Så just med detta tappade jag inte farten och slapp därmed få svårt att komma igång igen, vilket blev fallet med allt annat jag hade haft på gång. Däremot blev jag förstås ändå tvungen att ta av tid som jag annars gärna hade lagt på boken, för att verkligen komma vidare med allt det andra när jag väl hade kraft till det.

Det avspeglas också i resultatet. Många dagar blev det inte mer tid än just den där halvtimmen till redigering, och totalsumman 1235 minuter innebär ungefär fem timmar kortare totaltid än föregående månad. Samtidigt har jag under månadens sista två veckor snarast prioriterat andra projekt och faktiskt varit ovanligt produktiv på flera plan, så jag väljer att vara nöjd med att jag trots det har uppnått mitt NaNo-mål med råge!

Jag har alltså skrivit på boken sedan november, och nu grovredigerar jag den sedan ett par månader. Även om jag visste att det var ett mastodontjobb när jag påbörjade denna första redigering hade jag nog trott att det skulle gå åtminstone något fortare framåt än så här. Men lite framåt varje dag kommer ju att bli mycket framåt över tid, så jag är inte orolig.

Det besvärande just nu är att textmängden fortfarande stadigt ökar, snarare än minskar, vilket den verkligen behöver göra! Det finns så mycket jag vill ha med, och det finns kopplingar mellan olika avsnitt hit och dit i boken som gör det svårt att redan nu fatta beslut om vad som definitivt kan strykas.

Men jag strävar på, för detta är viktigt för mig, och det gör det tack och lov också lätt att motivera mig. Så jag jobbar med det varje dag (vilket är helt otroligt ändå!), och tack vare det håller jag det igång så att det inte tar emot och blir en jobbig startsträcka inför varje redigeringspass, utan precis som i början sätter jag bara igång. Det finns dessutom fortfarande så mycket kvar att gå igenom att jag kan tillåta mig att välja något som känns lockande de dagar då det är en aning mer motigt, och på så vis får jag ändå alltid något gjort.

I april erbjuder NaNoWriMo-communityn möjligheten att delta i “Camp NaNoWriMo”, vilket är ett lite friare upplägg än NaNoWriMo i november. Här får man själv sätta sitt mål, så jag tänker väl att jag deltar för att få lite extra pepp även utifrån ett tag, men utmaningen kommer i övrigt inte att skilja sig nämnvärt från de föregående två månaderna. Det är bara att nöta på!

Första månadens bokredigering med NaNoEdMo

Publicerat 2024-03-01 av Karin

Som jag nämnde i senaste inlägget om mitt bokskrivande satte jag upp en ny utmaning för februari (från 1 februari till och med 1 mars, om man ska vara noga, för att få det till 30 dagar). Målet var 30 minuter redigering om dagen, och därmed totalt 900 minuter (som dock fortfarande benämns “ord” i NaNo-statistiken på bilderna nedan).

Det egentliga målet var förstås att ägna mycket mer tid än så åt redigeringen, men jag satte det avsiktligt “onödigt” lågt för att ha en chans att faktiskt komma upp i dagsmålet varje dag och inte bara klara totalmålet. Jag har NaNo-utmaningen mest som uppmuntran i form av något att bocka av, medan den verkliga effekten ofta blir att jag jobbar betydligt längre än jag måste när jag väl sätter igång.

Jag hade varit lite rädd för att ta itu med redigeringen, eftersom den ursprungliga fina bokstrukturen hunnit bli rätt sladdrig, med fullt av små lösryckta stycken instoppade här och var, spontant inskrivna efterhand som jag kommit på tillägg och idéer som jag inte ville tappa bort. Dessutom hänger så mycket av innehållet ihop på så många sätt, så det finns inte ett logiskt sätt att lägga upp texten på. Det kändes med andra ord rätt överväldigande och svårt att föreställa mig hur jag ens skulle kunna ta mig förbi detta hinder. Det är ju också första gången jag skrivit något av denna omfattning, så att det var en uppgift som jag inte visste hur bra jag var på att tackla bidrog förstås till läskigheten.

Ändå gjorde det lilla tricket med utmaningen att jag var taggad att sätta igång direkt! Och det fungerade precis lika bra denna gång.

Jag nådde målet redan efter 19 dagar, och det totala inrapporterade antalet minuter jag arbetat med bokredigeringen under månaden blev 1540, alltså knappt 26 timmar eller nästan en timme om dagen. Det hade lätt kunnat bli mer, om jag inte också haft andra projekt på gång parallellt. Men jag ville i alla fall ändå gärna prioritera detta, för att få se några tydliga framsteg.

Det har dock fortsatt blivit betydligt mycket mer nyskriven text än vad jag har strukit, så manusdokumentet bara växer och växer. Eftersom den tidigare skrivutmaningen fortfarande var aktiv rapporterade jag även in större nyskrivna textavsnitt där, mest av gammal vana.

Det känns nu rätt givet att köra vidare direkt med en likadan redigeringsutmaning till under resten av mars, vilket ju lägligt nog är just 30 dagar. Nu har det blivit en vana, men det är fortfarande till stor hjälp att få den där lilla extra moroten i form av att få rapportera in varje dags resultat.

För första gången har jag drabbats av vissa tvivel och en känsla av hopplöshet, när trasslet börjar kännas oändligt och det knappt har verkat röra sig framåt, trots att jag fått till mycket tid och bra arbetsdagar den senaste veckan. Har jag bara samlat på mig en osammanhängande gröt av pladder? Vad hände med min struktur? Kan jag räta upp detta? Jag hoppas att det känns klarare om en månad!

Kreativa faser och konstanter

Publicerat 2024-02-23 av Karin

Att jag alltid har varit synnerligen kreativ råder det ingen tvekan om. Som barn uppmuntras man väl visserligen att “pyssla” och prova på skapande i olika tekniker och material, men även bortom förskole- och skoltidens samlade produktion av teckningar, flörtkuletomtar, “händelseböcker” med fritt berättande och konstverk av hoplimmade växtdelar, samt slöjd med allt från virkade mumintroll och täljda grisar till avancerade tygväskor och träskåp, höll jag i stort sett alltid på med något kreativt.

Inte minst byggde jag hus till allt och alla. Det var inte bara dockor i olika storlekar som skulle ha sängar med sängkläder, garderober, mattor, krukväxter och husgeråd. Garntomtarna i julgranen fick en hemmabyggd kartongbil med plats för hela familjen. Alla små och stora leksakshästar skulle ha stall, hagar, utrymmen för foder och redskap, gärna med äkta spån och hö i miniformat. Samma sak med playmobil- och dockskåpsfigurer. Alla fick täcken, filtar, mattor, halsdukar, ja, och dagstidningar gjorda av riktigt tidningspapper. Dessutom skapade jag ständigt nya familjekonstellationer åt dem och ritade upp tillhörande släktträd med enbart unika namn, noga utvalda enligt olika mönster. Och så hittade jag på historier om dem. En del skrev jag ned.

På tal om släktträd ritade jag över hundra klippdocksliknande människofigurer som alla fick namn och egna livshistorier som fogades samman av en enda lång (eller ja, bred, för alla personerna var samtida) släkttavla. Dessutom ritade jag deras hus, som dockskåp fast i två dimensioner, med sängar att stoppa ner var och en i. Ofta ritade jag också hus i form av planlösningar, alltså sedda uppifrån, och ibland blev det hela gårdar med stall, trädgård, hagar och vägar i detta perspektiv.

I tonåren gick jag väl igenom samma faser som många andra, inklusive att måla akvareller av sjöar och berg, fotografera djur och skriva naiva dikter och noveller. Som ung vuxen startade jag, som jag redan nämnt i tidigare inlägg, mängder av bloggar, inte minst för att det var så roligt att välja och sätta ihop färger, typsnitt och layout.

Sedan upptäckte jag virkning, i samband med att amigurumi-trenden nådde Sverige. Därefter blev det min stora kreativa specialitet i sisådär femton år. Men jag höll samtidigt liv i mitt hus- och miniatyrskapande, även om det mesta nu var virkat. Parallellt har jag ändå alltid gjort annat också: konstruerat korsord och satt ihop skattjakter och andra klurigheter, fortsatt skriva, rita, sy, inreda, fota till sociala medier …

De senaste åren har det blivit en kort karriär med polymerlera, som hade kunnat vara så enormt användbart i mitt fortsatta miniatyrmakande, men som inte riktigt föll mig i smaken, och sedan kärade jag ner mig fullständigt i nåltovning i stället.

Att ha sådana här kreativa faser, med ständigt växlande uttryckssätt, ger ju onekligen variation och bredd. Och nya möjligheter att kombinera tekniker och material i samma projekt förstås! Till nackdelarna hör väl att det tar tid att bli riktigt bra på någonting, så, precis som med så mycket annat i livet verkar jag främst hamna på en allmänbildad nivå när det handlar om kreativt skapande. Det kan kännas lite tråkigt. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan någon enda sak som jag nu faktiskt har provat på och lärt mig lite om.

Sedan är det förstås detta med allt material och all utrustning som man bara måste samla på sig. Den som stickar eller virkar vet nog vad jag pratar om, för bara det kräver ju att man bygger upp en garnsamling av olika slags garner i alla färger och grovlekar. Och för varje nytt projekt behöver man oftast komplettera med lite till, och så ha lite extra som marginal, för säkerhets skull. Sedan alla tillbehör på det. Är man som jag och hoppar mellan olika sorters skapande behöver man ju på detta vis samla på sig allt material och alla redskap som behövs för vart och ett. Helst vill jag också hitta smarta förvaringslösningar som gör att allt är lika lättåtkomligt, för att det inte ska kräva så stor omställning när en idé anfaller och måste prövas direkt. Och bara för att jag tar en virkpaus på flera år kan jag ju inte göra mig av med garnet, för förr eller senare kommer det en nästa gång.

Jaha, plötsligt är jag nu tillbaka i skrivandet och, verkar det som, samtidigt även virkningen. Vi får väl se hur det blir med den, om jag minns hur man skapar eget ur huvudet och sätter ihop mönster, eller om det blir en för brant uppförsbacke att komma igång i på nytt.

Men skrivandet, som jag frågade mig i det senaste NaNo-inlägget, är det ännu en kort fas eller här för att stanna? Det är trots allt den uttrycksform som jag alltid haft lättast för och som varit med mig sedan jag lärde mig skriva vid fyra års ålder. Det skulle kunna vara “min grej” för livet. Om jag nu har någon. Det är ju inget som säger att man måste ha en sådan. Kanske är jag en smörgåsbordsskapare, helt enkelt. Lite av allt och gärna blandat huller om buller. Jag skulle ju inte vilja jobba med samma sak hela livet, så varför skulle jag vilja skapa samma typ av saker hela tiden?

Fast jag tror ändå att jag nu lutar lite åt att se skrivandet mer som en bas, en konstant, det som alltid är en del av allt jag gör egentligen, medan andra kreativa uttryckssätt kommer och går ovanpå. För att använda termer jag inte gillar att koppla till kreativiteten skulle man kunna säga att skrivandet är som “jobbet” medan övriga hantverk och konstuttryck motsvarar “hobbyer”. Inte för att det spelar någon roll, för jag gör ju sådant som känns roligt och lätt, och det som för stunden kräver att få bli skapat.

Synd bara att det ska vara så svårt att välja mellan alla roliga idéer och projekt. Det tar ju också upp en del av den redan så begränsade tiden!

Min egen “NaNoFinMo” — skrivutmaningen fortsätter

Publicerat 2024-02-09 av Karin

Jag har fortsatt att skriva på boken efter novembers 50000-ordsutmaning. I december tog jag det medvetet lugnare för att ta igen annat som fått vänta, och inte minst blev det mycket skrivande i form av sociala kontakter i textform. Men jag hann också med att sno ihop en helt annan berättelse. Den var ursprungligen tänkt som min del av ett planerat gemensamt projekt med sambon (i Dubbelanka) som sedan lagts på is, men nu finns åtminstone något att jobba vidare på om vi skulle välja att göra något mer av den idén så småningom. Annars får vi se om jag på något sätt kan dela med mig av berättelsen någon gång.

Men till och med när jag inte hade som målsättning att hinna skriva på boken blev det rätt många helt spontana små tillägg till det manuset även under denna period. Så jag behövde inte tappa taget om bokskrivandet, och verkligen inte om vanan att skriva varje dag heller! Det är ytterligare en positiv överraskning för mig, efter så många års uppehåll från skrivandet medan jag inte tyckt att det varit särskilt lockande alls.

Med uppehåll menar jag ändå inte att jag inte skrivit, för jag har verkligen ständigt skrivit massor i alla möjliga format i vardagen. Däremot inte särskilt ofta kreativt eller med några ambitioner om kvalitet. Antagligen berodde det på mitt synnerligen språkfokuserade lönearbete, för det gjorde att jag inte heller var intresserad av att läsa böcker eller skapa annat som hade med text, språk och bokstäver att göra på fritiden. Men efter ett års bortkoppling av de arbetsuppgifterna verkar den språkliga delen av mitt kreativa centrum ha vilat upp sig och hjärnan är redo att vältra sig i ord igen.

Risken finns förstås att det är en fas, precis som det brukar vara med alla mina andra kreativa uttryckssätt, men jag hoppas inte det (inte bara för att jag vill få den där boken klar) och är inte jätteorolig för att det ska vara så heller. Men mer om detta i ett senare inlägg.

Eftersom det gått så bra att skriva medan jag hade NaNoWriMo-rapporteringen som sporre varje dag bestämde jag mig i januari för att sätta upp en egen liten kompletterande utmaning för att fylla på med de avsnitt jag ännu inte hunnit skriva. Jag valde det redan påhittade namnet NaNoFinMo (National Novel Finishing Month). Den här gången tänkte jag inte ägna mig enbart åt skrivandet, så jag satte medvetet målet lågt, och gav mig ända till februari månads utgång för att skriva de 20000 ord jag dragit till med.

Skulle det kunna bli så mycket till? Jahadå! Det var inga problem. Idéerna fortsatte att strömma till i samma obegripligt höga tempo som under hösten. Det verkade inte spela någon roll att jag redan skrivit så mycket, för det fanns alltid mer att lägga till. Redan efter 17 dagars skrivande nådde jag det nya ordmålet.

Resultatet av min egen lilla NaNoFinMo-utmaning .

Skrivtempot hade fortfarande inte på något vis mattats av. Men efter ytterligare ett par dagars skrivande bestämde jag mig ändå för att justera inriktningen en aning.

Det fanns (och finns, kan jag väl avslöja) fortfarande stycken som jag bara hunnit skriva i stolpform, så egentligen hade jag inte skrivit riktigt så “klart” som jag tänkt innan jag började gå in djupare på det som redan stod där. Men nu var det nog ändå dags att dra igång ett redigeringsmål (“NaNoEdMo” fick det väl bli då, med “Ed” för “editing”). Eftersom jag fortfarande vill ge mig utrymme att, åtminstone teoretiskt, göra annat också har jag bestämt mig för att lägga snittmålet på 30 minuter om dagen.

Ja, jo, det visade sig ju att den senaste utmaningen blev alltför lätt, men jag gillar också att ligga över kurvan i min fina lilla statistik på NaNo. Och det är skönt att få vara en positiv överraskning om så bara för sig själv, för det är ingen risk att jag börjar räkna med att lyckas. Jag är fortfarande inställd på att köra fast, tröttna, drabbas av oväntade motgångar eller helt hindras att jobba, så varje dag det går framåt är bara en ny seger!

En viss vånda kände jag ändå inför att börja redigera den här textmassan. Det som från början var en tydlig struktur har dessvärre fyllts på lite hipp som happ med lösa stycken när jag fått idéer som hastigt måste antecknas. Rätt många saker jag skriver om hänger också så tätt samman att det verkligen inte finns någon given ordning att presentera dem i, utan helst skulle jag behöva kunna skriva i form av en mind-map, eller en typ sjudimensionell text, finns det?

Och det går dessutom fortfarande så oerhört lätt att lägga till mer! Vissa dagar skriver jag betydligt mer helt nytt än bearbetar och skriver om det redan befintliga. Jag vågar inte ens nämna hur många ord jag i själva verket är uppe i just nu. Men jag försvarar mig med att det är bra att ha att ta av när jag börjar stryka allt som inte håller måttet.

Kommer det verkligen ens att komma en naturlig avmattning i tillflödet av idéer? Än så länge verkar det ju inte så. Hur vet jag då när det är dags att “dra repet”? Att jag inte förrän nu har tänkt på en viss sak jag vill ha med behöver ju inte betyda att den inte är betydelsefull nog för att bidra till bokens värde som helhet.

Än så länge fungerar åtminstone min skrivstrategi utmärkt. Jag försöker skriva direkt när idéerna kommer, eftersom de är färskvara i det avseendet att jag inte ids ta itu med korta anteckningar om de blir liggande för länge. Har jag inte möjlighet att skriva omedelbart antecknar jag så mycket jag hinner, och brukar i allmänhet kunna skriva ordentligt senare samma dag, medan jag fortfarande har orden i huvudet. Detta kombinerar jag med att andra gånger sätta mig med avsikt att skriva när jag har tid helt enkelt, ja, mer som att jobba då. Och faktiskt är jag ofta snabbt igång och får en hel del gjort varje litet pass, precis som i början.

Jag är lika förundrad över detta än.

Varför blogg?

Publicerat 2024-02-04 av Karin

Jag fick frågan varför jag fått för mig att börja blogga över huvud taget nu? Tja, varför inte? Ur mitt perspektiv borde nog frågan snarare vara varför jag inte bloggat på så många år.

Utan att överdriva kan jag säga att jag haft minst ett dussin bloggar sedan starten 2005. De allra flesta både startades och lades ner under några intensiva år där under den gyllene blogg-eran på 00-talet. Det var allt från samlarbloggar med extremt smala teman till mer allmänna vardagsbloggar där jag skrev om vadhelst jag kom att tänka på eller var med om, en del var hemliga och enormt utlämnande, andra publika och i form av rapporter till familj och vänner. Några enstaka ligger fortfarande kvar, öppna men orörda sedan många år.

Vissa bloggar startade jag förmodligen främst för att jag gick igång på någon idé, eller för att det var så kul att “inreda” dem, särskilt för att det på den tiden betydde att jag var tvungen att faktiskt lära mig en del kodande, då de färdiga mallarna var rätt begränsade och inte tillät så många personliga val.

Så jag vill se det som att alla mina bloggar hade sina poänger, hur kortlivade de än må ha varit. Och jag kan tänka tillbaka på dem med värme. En viss nostalgi också, så är det säkert, men inte på så sätt att de någonsin egentligen har blivit otidsenliga för min del.

För jag är väldigt förtjust i text (vilket för övrigt är lite extra intressant då jag nyligen blivit varse att jag ändå faktiskt tänker främst i bilder). Av alla kreativa uttryckssätt jag prövat på har det alltid varit klart lättast för mig att producera saker i form av text.

Jag vill också fortfarande helst läsa exempelvis mina nyheter, för att kunna ta in informationen på mina villkor. Det innebär både att ögna fort när jag inte vet om jag egentligen är så intresserad eller är berörd av nyheten (det gör mig galen att behöva se ett pladdrigt 2-minutersinslag på webb-tv bara för att inse att det inte ledde fram till mer än vad rubriken redan avslöjat), och att läsa noga och kunna gå tillbaka i texten när det är något jag faktiskt vill veta och på allvar ta till mig.

Jag är också en av de (känns det som) sista som fortfarande föredrar att läsa mina böcker med ögonen och inte med öronen, och faktum är att jag inte ens riktigt kan ta till mig text på det senare sättet. Jag behöver hålla ögonen på orden för att förstå vad jag hör, och för att inte tappa fokus och omedelbart börja tänka på annat. Så att lyssna samtidigt som jag ägnar mig åt andra sysslor, så som alla ständigt “tipsar” om (det är klart att jag kan räkna ut själv att det är så de flesta gör), fungerar bara under ytterst snävt begränsade omständigheter, som när jag diskar (vilket jag inte gör längre), stryker (samma där) eller nåltovar (vilket jag gör för sällan och för oregelbundet för att det ska vara lönt att börja lyssna till något ändå). När jag är utomhus vill jag ha det tyst, eller, om jag är i trafiken, vara närvarande och uppmärksam på min omgivning. Och förresten var det ju det där med att jag hela tiden vill gå tillbaka till något jag läste tidigare, men även ha en översiktlig bild av var jag befinner mig i boken med mera.

Det gör också att poddar och pratradio i allmänhet går bort, och dylikt har jag inte för ett ögonblick haft en tanke på att försöka producera själv. Skönt på något vis ändå, att det finns åtminstone en grej som jag inte känner att jag bara måste testa!

Sedan länge har sociala medier lämnat mig på efterkälken genom att de tvingat fram mer och mer bildmaterial, från att det först var helt okej och normalt med allt från korta statusuppdateringar till faktiskt rentav funktionen “anteckningar” på Facebook, till att inlägg i det närmaste blev osynliga i flödet om de inte ackompanjerades av en bild. Jag övergick till Instagram som min primära plattform, och fokuserade där ursprungligen på trevliga känslor genom att följa dels fina bilder, dels bra bildtexter. När Instagram valde att dölja större delen av bildtexterna tog jag det som en krigshandling, och det var ändå långt ifrån slutet på den utvecklingen.

Frustrationen växer ytterligare nu när sociala medier gått från stillbilder, som jag ändå kan njuta av i min takt och i den dos jag är bekväm med att ta till mig, till att nästan bara kretsa kring rörlig bild. Dessutom ska allt tydligen helst vara musiksatt, så jag kan inte heller titta på folks småklipp i “händelser”, utan måste snabbt svepa vidare för att undkomma alla ljud.

Ändå, lika överraskande för mig själv som förmodligen för alla andra, gav jag mig på att försöka skapa även på Youtube. Det har väl ett tag ansetts vara sättet som man ännu faktiskt kan nå ut på, men det tar också en vansinnig tid och kraft att komma någon vart med, särskilt när man som jag måste lära sig precis allt från grunden. Bara en sådan sak som att komma ihåg att använda filmfunktionen i kameran …

Skriver jag kan jag åtminstone nästan hålla jämna steg med idéerna och komma framåt i en takt som är märkbar.

Så ja, jag är en dinosaurie när det kommer till sociala medier. Ändå har jag testat i princip alla, ständigt i hopp om att det ska passa mig bättre denna gång. När Threads blev tillgängligt i Sverige halkade jag även in där, trots att jag någon timme innan jag registrerade mitt konto högt deklarerat att jag inte orkade med fler sociala medier. I synnerhet inte mikrobloggar, för trots upprepade försök hade jag aldrig fått ut något av Twitter, och hade extremt svårt att hitta den där gemenskapen som andra tycktes ha, med faktisk tvåvägskommunikation. Jag blev dock samtidigt på allvar lockad av att det rörde sig om en ny plattform som faktiskt tillät mig att posta inlägg med enbart text. Strax insåg jag dock att den känsla som främst väcktes var en längtan tillbaka till riktiga, ordentliga bloggar, fulla med text och utformade precis enligt de regler jag själv ville följa eller låta bli att följa.

Även om jag testat alla sorters sociala medier och varit mer eller mindre aktiv på de flesta, gör jag aldrig som man “ska” för att lyckas. Jag postar det jag själv tycker om, hakar inte på trender som kan leda till att fler följare hittar en, glömmer att uppmärksamma gemensamma kulturella höjdpunkter och har heller aldrig varit bra på att publicera nytt innehåll regelbundet.

Men så är jag ju heller inte som de flesta andra (jag lär jag få anledning att återkomma till det framöver, men det borde väl vara uppenbart redan), så även om jag hade följt alla rekommendationer om publiceringsscheman, stilrena färgskalor och hur man väcker engagemang, skulle det inte göra mig ett dugg mer framgångsrik. Därför gör jag som det råkar falla sig här nu och tröstar mig med att jag inte direkt har något att förlora.

Man ska inte göra sig beroende av de stora plattformarna och algoritmgudarna, särskilt som många hänger ihop. Det gör en extra sårbar om något händer som slår ut flera arenor på samma gång. En egen sajt är därför ett minimum, och när den nu redan finns är en blogg på denna ju också fullt naturlig. Att jag här inte kan dra nytta av en gemensam portals fördelar känns som en mindre skillnad i dagens läge, när nu sociala medier knappt gör en synlig ens för de befintliga följarna längre.

Visst, man kan väl fråga sig om jag har ett tillräckligt tydligt syfte med denna blogg, men spelar det någon roll? Det blir ju ändå bara som det blir, jag menar, så som jag känner för att göra. Och det måste alltid tillåtas att variera över tid, annars håller det garanterat inte särskilt länge. Men behovet av att dela med mig av diverse som är aktuellt i mitt huvud och min verkstad är fortfarande lika stort som det alltid varit.

Så då kör jag väl bara då! Står du ut med de otydliga och förmodligen föränderliga premisserna (och ett överdrivet bruk av parenteser) är du mer än välkommen att hänga här med mig. Kommentarer i välvillig anda och vänlig ton är också alltid välkomna. Den första du postar kommer dock att behöva godkännas av mig innan den syns på sidan.