Livet och världen ur ett gäng kaniners synvinkel.
Kaninkåserier finns även på Instagram, där under namnet @k_serier
I rollerna
Frukost
“Har ni tänkt på”, sa Kurbits en morgon efter att de just slängt i sig sitt grönfoder, “att frukosten kommer helt olika tider beroende på hur varmt det är ute?”
“Vad snackar du om?”, sa Kål. “Matte kommer ju alltid med den på morgonen.”
“Jaja, men du vet, de flesta dagar får vi ju mat så här dags, efter att solen gått upp men innan man hunnit bli sova-dag-sömnig. Eller hur?”
“Öhh, ja?”
“Och ett par dagar i veckan tror vi att hon har dött i sömnen för att vi får vänta så länge.”
“Åååååh! Det är de värsta dagarna!”, sa Kajal.
“Ja”, fortsatte Kurbits utan att egentligen ha pausat, “men vissa dagar kommer frukosten så tidigt att det fortfarande är mörkt och inte ens vi har vaknat!”
“Det är himla onödigt, faktiskt”, muttrade Kål. “Fast i och för sig alltid en trevlig överraskning när man väl har fattat vad som är på gång. Frukost sitter aldrig fel.”
“Men det händer bara under den delen av året när det är kallt ute!”, utbrast Kurbits triumferande och tittade på de andra två i tur och ordning medan hon inväntade reaktionen på sin iakttagelse.
De såg dock lika frågande ut båda två.
“Hur menar du?”, sa Kål slutligen.
“Hur vet du det?” Kajal spärrade upp ögonen. “Varför skulle hon göra nåt så konstigt? Det är ju när det är mörkt det är som kallast. Då vill man ju hellre sova än gå ut.”
“Jag vet”, svarade Kurbits. “Det är jättekonstigt. Men jag vet med säkerhet att vi aldrig har fått frukost i mörkret när det är varmt ute. Tvärtom kan vi få vänta en halv dag efter att solen har gått upp innan det blir nån frukost då.”
“Det har du kanske rätt i”, sa Kål fundersamt. Han såg ut att föreställa sig den plågsamma situationen att bara ha allt det vanliga smaskiga höet, någon kvarglömd bit äppelpinne och en och annan pelletsbit som rullat in i något hörn att äta i väntan på den färska frukosten. Magen kurrade till lite. “Åh, jag är hungrig. Tror ni det blir snacks snart?”
“Pff, matte var ju nyss här!”, fnissade Kajal.
“Just ja”, sa Kål, som var helt uppe i tankarna på den evighetslånga väntan på mat.
Kurbits tittade irriterat på honom, sedan på Kajal och så åter på Kål. “Hallå! Har jag rätt eller inte?”
“Det har du säkert.” Kajal kände att det var läge att försöka vara till lags. “Vad var det nu du sa?”
“Ååååh!” Kurbits himlade med ögonen. “Jag sa att frukosten kommer mycket senare när det är varmt ute. Och ibland mitt i natten när det är kallt ute. Varför?”
“Ja, varför?”, frågade Kål och såg med ens intresserad ut.
“Det är ju det jag inte vet”, sa Kurbits. “Människor är helt hopplösa när det gäller tider och rutiner. Man kan verkligen inte förlita sig på dem när det kommer till att hålla reda på solens upp- och nedgång.”
“Nu måste i alla fall jag äta innan jag svälter ihjäl”, klagade Kål. “Hö, någon?”
“Redan här!”, hördes Kajal bortifrån höhäcken.
“Jaja”, suckade Kurbits. “Men jag vet att jag har rätt, jag måste bara räkna ut hur det hänger ihop …”
© Karin Ingerstam 2022
Grävlådan
Halm
“Ånej!”
Kål, som var först in från betet, tvärstannade vid ingången till sovhuset.
“Hon har gjort det igen.”
“Vadå? Får jag se?” Kurbits som kommit farande strax efter honom ramlade in i honom, men återfick snabbt balansen och försökte pressa sig förbi. “Jahaa.”
Kål hade börjat buffa sig fram genom den fluffiga halmen som fyllde det lilla utrymmet. Kurbits samlade ihop så många strån hon kunde med munnen och vräkte dem åt sidan, så att de kunde ta sig fram och ut genom andra hålet, mot köket till.
“Jag vet”, hördes nu Kajal bakom dem. “Jag såg när hon gjorde det.”
“Men varför?”, suckade Kål. “Varför envisas hon med detta?”
Han grävde lite uppgivet i högen framför sig och fortsatte:
“Hon fyller hela huset med halm, ja, ibland golvet utanför också. ‘Så har ni lite att göra en stund’, säger hon. Och ‘så att ni håller er varma’. Ja, nog har vi att göra alltid, och varm blir man onekligen av att behöva flytta på all denna halm innan man kan sova. Vi trampar till den, strimlar den i småbitar, äter upp så mycket vi orkar, drar med oss en del ut varje gång vi lämnar huset och puttar undan det som blir kvar så att den ligger längs väggarna. Och då, just när vi fått till en skön, slät sittyta på det bara golvet igen, då fyller hon på med mer halm!”
“Hon menar ju alltid väl annars, så det är nog inte av elakhet”, funderade Kurbits högt.
“Hon borde få prova på det själv”, fortsatte Kål. “Sova på en knölig hög med extra torr mat. Vad är det de äter hela tiden nu igen? Just det, knäckebröd! Det ger hon inte ens oss, för att hon säger att det inte är bra mat för kaniner. Men sova på det, det borde hon prova! Då skulle hon nog sluta fördärva vår bäddning sedan.”
Kurbits såg road ut.
“Hur har du tänkt genomföra denna lömska plan då?”
“Va?” Kål släppte sina funderingar och tittade upp.
“Ja, hur ska du lyckas lägga en hög med knäckebröd i mattes säng?”
Kål rynkade på nosen ett par gånger medan han såg ut att tänka intensivt. Så sken han upp.
“Jag får väl göra det när hon inte märker det!”
© Karin Ingerstam 2022
Nyborstad
Regn
“Nu har det regnat varenda dag i jag vet inte hur många dar i sträck!”, klagade Kurbits när hon på eftermiddagen kom tillbaka in efter att ha varit ute och rekat i hägnet en vända.
De andra, som inte riktigt vaknat än, spetsade öronen men gjorde ingen min av att vara på väg att flytta sig från den varma sovhög de själva utgjorde.
Kurbits buffade på dem, slickade intensivt mothårs över Kåls panna och försökte klättra över dem.
“Kom igen! Jag har tråkigt!”
Kajal sträckte långsamt på sig och skuttade bort till höhäcken för ett litet eftermiddagsmål. Kurbits följde efter, tog ett par strån och tuggade raskt i sig dem, men såg fortsatt missnöjd ut.
“Jag vill ut!”
“Matte kommer snart, då öppnar hon nog till stora hagen som vanligt.” Kajal gjorde sitt bästa för att vara peppande, fast anade att chanserna nog var små att de skulle få gå ut i detta ösregn. Inte för att någon av dem egentligen ville det heller.
Inifrån huset hördes Kål, fortfarande inte mer vaken än nödvändigt för att ta del av samtalet:
“Vad ska du ut i det här vädret för ändå?”
“Beta såklart”, svarade Kurbits omedelbart.
“Men det är ju blött som i en vattenskål därute!”
“Äh. Det spelar väl ingen roll. Det är bra för gräset, förresten.”
“Ja, men du växer väl inte fortare av att det regnar på dig i alla fall!?”
Kajal kämpade för att hålla sig för skratt, satte närapå ett höstrå i halsen och var tvungen att nysa ett par gånger.
Kål fortsatte:
“Du märker inte att du blir blöt för du har så lång päls, jag fattar det, men när du kommer in igen ser du ut som ett trassligt garnnystan.”
Kurbits fnös.
“Ni då? Vill inte ni ut och röra på er? Man blir ju galen av att bara sitta här inne hela dagarna.”
“Jag har rört på mig”, inflikade Kajal snabbt. “Jag har sprungit fram och tillbaka i långa tunneln flera gånger, och varit ute i hägnet och kollat läget under tak både i morse och före middagsvilan. Det har ju ni också, förresten.”
“Och jag har det toppen här”, fortsatte Kål. “Vi har ju allt vi behöver här inne: mat och vatten — i skål, det räcker gott och väl — och toa och en torr sovplats. Vad mer kan man begära?”
“Stimulans! Nöjen! Äventyr!” Kurbits hoppade ur lådan hon suttit i, skuttade fram till vattenskålen, nosade kort på den men verkade ändra sig direkt.
“Du kan ju alltid gå upp på övervåningen”, föreslog Kål hjälpsamt. “Jag tror att det finns en bit som är ognagd på ett av vedträna där.”
Kurbits tittade kort på honom. Sedan for hon uppför rampen till våningen ovanför. De andra två hörde henne rumstera om några ögonblick, sedan kom hon nedstörtande igen.
“Nä, nu går jag ut och sätter mig i hägnet och väntar på matte.”
Hon hoppade över Kål, fortsatte ut i tunneln med ett rassel och sedan blev det plötsligt stilla. Bara regnets konstanta smattrande mot taket hördes.
“Om det är okej sover jag en stund till nu”, mumlade Kål.
Kajal krafsade fram lite nytt hö och fortsatte stillsamt tugga. Eftermiddagen hade bara börjat än.
© Karin Ingerstam 2022
Pausbild
© Karin Ingerstam 2022