Inte nog med att talgoxemönstret nu är tillgängligt och domherremönstret blivit utökat med fler och tydligare beskrivningar, nu har jag dessutom gjort ett par filmer som visar ännu mer i detalj både hur jag virkar dessa fåglar med flera färger parallellt och hur jag gör fågelbenen. Bara att klicka och titta!
Och om du gillar att titta på Youtube-videor, glöm inte att prenumerera på Joxe Stilfigurers kanal!
Så hände det till slut: jag gjorde ett virkmönster till en talgoxe, min Joxe. Jag vet inte hur många personer som hört av sig och frågat efter det genom åren.
Den virkade Joxe har alltid synts i loggan för Joxe Stilfigurer, och det har gjort att jag har känt att han har varit för unik för att göra ett mönster av. Men med tanke på att varje virkad figur ändå blir unik, beroende på garn, storlek på virknål, händerna som virkar och alla de egna egenskaper man som skapare alltid skänker sin kreation, avsiktligt eller ej, så kan jag ju ändå känna mig trygg i förvissningen om att original-Joxe alltid kommer att vara ensam i sitt slag.
Jag har förstås virkat en kollega åt honom nu, i samband med att jag satte ihop mönstret, och den får väl samtidigt utgöra ett exempel på precis detta. Garnet jag använde denna gång är något tunnare än det jag hade tidigare, det har gått 14 (?!) år mellan virkningarna och jag har hunnit både lära mig och glömma diverse konststycken under tiden, så trots att de båda fåglarna följer nästan exakt samma mönster ser de rätt olika ut.
Om du är en av dem som väntat på detta tillfälle hoppas jag att du vill göra ett försök att skapa din egen version av Joxe. Som ett extra litet firande har jag ett lägre introduktionspris på virkmönstret till och med söndag den 24 mars, så passa på nu!
Dela gärna med dig av resultatet om du virkar en egen talgoxe, till exempel genom att tagga Joxe Stilfigurer på Instagram eller Facebook.
Som jag nämnde i senaste inlägget om mitt bokskrivande satte jag upp en ny utmaning för februari (från 1 februari till och med 1 mars, om man ska vara noga, för att få det till 30 dagar). Målet var 30 minuter redigering om dagen, och därmed totalt 900 minuter (som dock fortfarande benämns “ord” i NaNo-statistiken på bilderna nedan).
Det egentliga målet var förstås att ägna mycket mer tid än så åt redigeringen, men jag satte det avsiktligt “onödigt” lågt för att ha en chans att faktiskt komma upp i dagsmålet varje dag och inte bara klara totalmålet. Jag har NaNo-utmaningen mest som uppmuntran i form av något att bocka av, medan den verkliga effekten ofta blir att jag jobbar betydligt längre än jag måste när jag väl sätter igång.
Jag hade varit lite rädd för att ta itu med redigeringen, eftersom den ursprungliga fina bokstrukturen hunnit bli rätt sladdrig, med fullt av små lösryckta stycken instoppade här och var, spontant inskrivna efterhand som jag kommit på tillägg och idéer som jag inte ville tappa bort. Dessutom hänger så mycket av innehållet ihop på så många sätt, så det finns inte ett logiskt sätt att lägga upp texten på. Det kändes med andra ord rätt överväldigande och svårt att föreställa mig hur jag ens skulle kunna ta mig förbi detta hinder. Det är ju också första gången jag skrivit något av denna omfattning, så att det var en uppgift som jag inte visste hur bra jag var på att tackla bidrog förstås till läskigheten.
Ändå gjorde det lilla tricket med utmaningen att jag var taggad att sätta igång direkt! Och det fungerade precis lika bra denna gång.
Jag nådde målet redan efter 19 dagar, och det totala inrapporterade antalet minuter jag arbetat med bokredigeringen under månaden blev 1540, alltså knappt 26 timmar eller nästan en timme om dagen. Det hade lätt kunnat bli mer, om jag inte också haft andra projekt på gång parallellt. Men jag ville i alla fall ändå gärna prioritera detta, för att få se några tydliga framsteg.
Det har dock fortsatt blivit betydligt mycket mer nyskriven text än vad jag har strukit, så manusdokumentet bara växer och växer. Eftersom den tidigare skrivutmaningen fortfarande var aktiv rapporterade jag även in större nyskrivna textavsnitt där, mest av gammal vana.
Det känns nu rätt givet att köra vidare direkt med en likadan redigeringsutmaning till under resten av mars, vilket ju lägligt nog är just 30 dagar. Nu har det blivit en vana, men det är fortfarande till stor hjälp att få den där lilla extra moroten i form av att få rapportera in varje dags resultat.
För första gången har jag drabbats av vissa tvivel och en känsla av hopplöshet, när trasslet börjar kännas oändligt och det knappt har verkat röra sig framåt, trots att jag fått till mycket tid och bra arbetsdagar den senaste veckan. Har jag bara samlat på mig en osammanhängande gröt av pladder? Vad hände med min struktur? Kan jag räta upp detta? Jag hoppas att det känns klarare om en månad!
Att jag alltid har varit synnerligen kreativ råder det ingen tvekan om. Som barn uppmuntras man väl visserligen att “pyssla” och prova på skapande i olika tekniker och material, men även bortom förskole- och skoltidens samlade produktion av teckningar, flörtkuletomtar, “händelseböcker” med fritt berättande och konstverk av hoplimmade växtdelar, samt slöjd med allt från virkade mumintroll och täljda grisar till avancerade tygväskor och träskåp, höll jag i stort sett alltid på med något kreativt.
Inte minst byggde jag hus till allt och alla. Det var inte bara dockor i olika storlekar som skulle ha sängar med sängkläder, garderober, mattor, krukväxter och husgeråd. Garntomtarna i julgranen fick en hemmabyggd kartongbil med plats för hela familjen. Alla små och stora leksakshästar skulle ha stall, hagar, utrymmen för foder och redskap, gärna med äkta spån och hö i miniformat. Samma sak med playmobil- och dockskåpsfigurer. Alla fick täcken, filtar, mattor, halsdukar, ja, och dagstidningar gjorda av riktigt tidningspapper. Dessutom skapade jag ständigt nya familjekonstellationer åt dem och ritade upp tillhörande släktträd med enbart unika namn, noga utvalda enligt olika mönster. Och så hittade jag på historier om dem. En del skrev jag ned.
På tal om släktträd ritade jag över hundra klippdocksliknande människofigurer som alla fick namn och egna livshistorier som fogades samman av en enda lång (eller ja, bred, för alla personerna var samtida) släkttavla. Dessutom ritade jag deras hus, som dockskåp fast i två dimensioner, med sängar att stoppa ner var och en i. Ofta ritade jag också hus i form av planlösningar, alltså sedda uppifrån, och ibland blev det hela gårdar med stall, trädgård, hagar och vägar i detta perspektiv.
I tonåren gick jag väl igenom samma faser som många andra, inklusive att måla akvareller av sjöar och berg, fotografera djur och skriva naiva dikter och noveller. Som ung vuxen startade jag, som jag redan nämnt i tidigare inlägg, mängder av bloggar, inte minst för att det var så roligt att välja och sätta ihop färger, typsnitt och layout.
Sedan upptäckte jag virkning, i samband med att amigurumi-trenden nådde Sverige. Därefter blev det min stora kreativa specialitet i sisådär femton år. Men jag höll samtidigt liv i mitt hus- och miniatyrskapande, även om det mesta nu var virkat. Parallellt har jag ändå alltid gjort annat också: konstruerat korsord och satt ihop skattjakter och andra klurigheter, fortsatt skriva, rita, sy, inreda, fota till sociala medier …
De senaste åren har det blivit en kort karriär med polymerlera, som hade kunnat vara så enormt användbart i mitt fortsatta miniatyrmakande, men som inte riktigt föll mig i smaken, och sedan kärade jag ner mig fullständigt i nåltovning i stället.
Att ha sådana här kreativa faser, med ständigt växlande uttryckssätt, ger ju onekligen variation och bredd. Och nya möjligheter att kombinera tekniker och material i samma projekt förstås! Till nackdelarna hör väl att det tar tid att bli riktigt bra på någonting, så, precis som med så mycket annat i livet verkar jag främst hamna på en allmänbildad nivå när det handlar om kreativt skapande. Det kan kännas lite tråkigt. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan någon enda sak som jag nu faktiskt har provat på och lärt mig lite om.
Sedan är det förstås detta med allt material och all utrustning som man bara måste samla på sig. Den som stickar eller virkar vet nog vad jag pratar om, för bara det kräver ju att man bygger upp en garnsamling av olika slags garner i alla färger och grovlekar. Och för varje nytt projekt behöver man oftast komplettera med lite till, och så ha lite extra som marginal, för säkerhets skull. Sedan alla tillbehör på det. Är man som jag och hoppar mellan olika sorters skapande behöver man ju på detta vis samla på sig allt material och alla redskap som behövs för vart och ett. Helst vill jag också hitta smarta förvaringslösningar som gör att allt är lika lättåtkomligt, för att det inte ska kräva så stor omställning när en idé anfaller och måste prövas direkt. Och bara för att jag tar en virkpaus på flera år kan jag ju inte göra mig av med garnet, för förr eller senare kommer det en nästa gång.
Jaha, plötsligt är jag nu tillbaka i skrivandet och, verkar det som, samtidigt även virkningen. Vi får väl se hur det blir med den, om jag minns hur man skapar eget ur huvudet och sätter ihop mönster, eller om det blir en för brant uppförsbacke att komma igång i på nytt.
Men skrivandet, som jag frågade mig i det senaste NaNo-inlägget, är det ännu en kort fas eller här för att stanna? Det är trots allt den uttrycksform som jag alltid haft lättast för och som varit med mig sedan jag lärde mig skriva vid fyra års ålder. Det skulle kunna vara “min grej” för livet. Om jag nu har någon. Det är ju inget som säger att man måste ha en sådan. Kanske är jag en smörgåsbordsskapare, helt enkelt. Lite av allt och gärna blandat huller om buller. Jag skulle ju inte vilja jobba med samma sak hela livet, så varför skulle jag vilja skapa samma typ av saker hela tiden?
Fast jag tror ändå att jag nu lutar lite åt att se skrivandet mer som en bas, en konstant, det som alltid är en del av allt jag gör egentligen, medan andra kreativa uttryckssätt kommer och går ovanpå. För att använda termer jag inte gillar att koppla till kreativiteten skulle man kunna säga att skrivandet är som “jobbet” medan övriga hantverk och konstuttryck motsvarar “hobbyer”. Inte för att det spelar någon roll, för jag gör ju sådant som känns roligt och lätt, och det som för stunden kräver att få bli skapat.
Synd bara att det ska vara så svårt att välja mellan alla roliga idéer och projekt. Det tar ju också upp en del av den redan så begränsade tiden!
Jag har en gammal brudkista som jag fick av mina farföräldrar i studentpresent. Den hade stått på deras vind i många år och jag hade själv fått välja ut den bland de kistor som fanns där. Att jag valde denna berodde huvudsakligen på att den var lite annorlunda än de övriga. Den är blå, om än inte (längre) alldeles uppenbart, och ser därmed inte fullt så fantasilös ut som stereotypen av en kista avsedd för husliga ändamål väl gör.
Dessutom tyckte jag att det var spännande att det på insidan av locket stod ett namn och datum. En för oss obekant ung kvinna som förmodligen var född ungefär 200 år före mig, hade en gång haft denna kista som brudkista. Hur den sedan kom att hamna på mina farföräldrars vind är det ingen som vet. Detta lilla mysterium har fortsatt att kittla lite extra, och jag har väl tänkt att om jag en dag får tid att verkligen sätta mig med släktforskning så ska mitt första stora mål blir att leta efter denna kvinna.
Antagligen var hon inte ens någon som tillhörde släkten, men så länge vi inte vet säkert lever ju ändå möjligheten. Kanske borde jag låta det vara så, rentav?
Kistan har flyttat runt med mig till de bostäder där jag haft tillräckligt med plats för den och inte hyrt möblerat, och jag bestämde mig tidigt för att det var viktigt vad jag hade i den. Den skulle inte behöva leva ett så ospännande och otacksamt liv som den kista farmor och farfar hade i sitt matrum. När man väl plockat bort dekorativa föremål och en duk från den och lyfte på locket möttes man bara av ljusmanschetter och gammalt påskpynt. Min kista skulle vara mycket roligare att öppna!
Därför har den alltid fått hysa enbart saker som gör mig glad. Länge var det pussel och spel, men det har även rört sig om andra leksaker och skojigheter. Sedan senaste flytten, då den som så ofta tjänade som transport för avlånga, lätta föremål som inte går att packa i flyttlådor, har den hamnat rätt långt från främst mitt arbetsrum (eller borde jag säga arbets- och lekrum?), och dessutom har jag nu så gott om utrymme att kistan inte behövs för förvaring. Så dessvärre måste jag erkänna att den gapar nästan tom. En yogamatta, några affischrullar och flaggor att vifta med i sportsammanhang är väl i och för sig inte alltför illa. Jag blir inte ledsen av dem i alla fall.
Och funktionen “skattkista” har jag ändå bevarat. Jag tycker att det är väldigt viktigt att även som vuxen se till att bevara möjligheten att få öppna något med förväntan, glädje och en viss andakt (så där som folk i filmer alltid öppnar gamla dammiga plåtaskar som de hittar på någon vind eller i ett ödehus). Men nu är min skattkista ett helt skåp!
När vi flyttade in i huset och behövde bygga nya garderober planerade jag mitt garderobssystem så att jag fick en hel dubbelgarderob med bara hyllor, enbart avsedd för “roliga saker”. Där delar nu allsköns skaparmaterial rum med sådant jag redan pysslat ihop, fotoalbum, fullklottrade dagböcker, leksaker, nostalgiprylar och guldkornen från alla de samlingar jag ägnat mig åt genom livet.
Ungefär på samma sätt ser jag på denna webbplats. Jag fyller den med allt jag tycker är roligt och som jag är glad över att jag provat på. Jag inser att det kanske inte är helt logiskt för någon annan än just mig att på detta vis samla alla olika slags uttryck som min kreativitet har lett mig till, och det lär väl inte finnas en enda person som är intresserad av att se hela detta smörgåsbord av “roliga saker”. Men ingen förväntar sig väl att alla ska äta av allt på ett riktigt smörgåsbord heller, i och för sig!
Dessutom blir det så förfärligt många skattkistor/skåp/webbplatser/konton att hålla reda på om varje rolig grej måste ha sin egen låda. Så jag är rätt nöjd med mitt system.
Och jag tror definitivt att de allra flesta kan må bra av att ha något ställe som bara är fyllt med “roligt”, oavsett om det är en hel verkstad eller ett litet skrin. Men det ska vara sådant som man själv tycker är roligt, inte bara någon annans leksaker i största allmänhet. Om du inte redan har något sådant ställe kan jag varmt rekommendera att göra plats för ett. In med mer saga och magi i vardagen!
Jag har fortsatt att skriva på boken efter novembers 50000-ordsutmaning. I december tog jag det medvetet lugnare för att ta igen annat som fått vänta, och inte minst blev det mycket skrivande i form av sociala kontakter i textform. Men jag hann också med att sno ihop en helt annan berättelse. Den var ursprungligen tänkt som min del av ett planerat gemensamt projekt med sambon (i Dubbelanka) som sedan lagts på is, men nu finns åtminstone något att jobba vidare på om vi skulle välja att göra något mer av den idén så småningom. Annars får vi se om jag på något sätt kan dela med mig av berättelsen någon gång.
Men till och med när jag inte hade som målsättning att hinna skriva på boken blev det rätt många helt spontana små tillägg till det manuset även under denna period. Så jag behövde inte tappa taget om bokskrivandet, och verkligen inte om vanan att skriva varje dag heller! Det är ytterligare en positiv överraskning för mig, efter så många års uppehåll från skrivandet medan jag inte tyckt att det varit särskilt lockande alls.
Med uppehåll menar jag ändå inte att jag inte skrivit, för jag har verkligen ständigt skrivit massor i alla möjliga format i vardagen. Däremot inte särskilt ofta kreativt eller med några ambitioner om kvalitet. Antagligen berodde det på mitt synnerligen språkfokuserade lönearbete, för det gjorde att jag inte heller var intresserad av att läsa böcker eller skapa annat som hade med text, språk och bokstäver att göra på fritiden. Men efter ett års bortkoppling av de arbetsuppgifterna verkar den språkliga delen av mitt kreativa centrum ha vilat upp sig och hjärnan är redo att vältra sig i ord igen.
Risken finns förstås att det är en fas, precis som det brukar vara med alla mina andra kreativa uttryckssätt, men jag hoppas inte det (inte bara för att jag vill få den där boken klar) och är inte jätteorolig för att det ska vara så heller. Men mer om detta i ett senare inlägg.
Eftersom det gått så bra att skriva medan jag hade NaNoWriMo-rapporteringen som sporre varje dag bestämde jag mig i januari för att sätta upp en egen liten kompletterande utmaning för att fylla på med de avsnitt jag ännu inte hunnit skriva. Jag valde det redan påhittade namnet NaNoFinMo (National Novel Finishing Month). Den här gången tänkte jag inte ägna mig enbart åt skrivandet, så jag satte medvetet målet lågt, och gav mig ända till februari månads utgång för att skriva de 20000 ord jag dragit till med.
Skulle det kunna bli så mycket till? Jahadå! Det var inga problem. Idéerna fortsatte att strömma till i samma obegripligt höga tempo som under hösten. Det verkade inte spela någon roll att jag redan skrivit så mycket, för det fanns alltid mer att lägga till. Redan efter 17 dagars skrivande nådde jag det nya ordmålet.
Skrivtempot hade fortfarande inte på något vis mattats av. Men efter ytterligare ett par dagars skrivande bestämde jag mig ändå för att justera inriktningen en aning.
Det fanns (och finns, kan jag väl avslöja) fortfarande stycken som jag bara hunnit skriva i stolpform, så egentligen hade jag inte skrivit riktigt så “klart” som jag tänkt innan jag började gå in djupare på det som redan stod där. Men nu var det nog ändå dags att dra igång ett redigeringsmål (“NaNoEdMo” fick det väl bli då, med “Ed” för “editing”). Eftersom jag fortfarande vill ge mig utrymme att, åtminstone teoretiskt, göra annat också har jag bestämt mig för att lägga snittmålet på 30 minuter om dagen.
Ja, jo, det visade sig ju att den senaste utmaningen blev alltför lätt, men jag gillar också att ligga över kurvan i min fina lilla statistik på NaNo. Och det är skönt att få vara en positiv överraskning om så bara för sig själv, för det är ingen risk att jag börjar räkna med att lyckas. Jag är fortfarande inställd på att köra fast, tröttna, drabbas av oväntade motgångar eller helt hindras att jobba, så varje dag det går framåt är bara en ny seger!
En viss vånda kände jag ändå inför att börja redigera den här textmassan. Det som från början var en tydlig struktur har dessvärre fyllts på lite hipp som happ med lösa stycken när jag fått idéer som hastigt måste antecknas. Rätt många saker jag skriver om hänger också så tätt samman att det verkligen inte finns någon given ordning att presentera dem i, utan helst skulle jag behöva kunna skriva i form av en mind-map, eller en typ sjudimensionell text, finns det?
Och det går dessutom fortfarande så oerhört lätt att lägga till mer! Vissa dagar skriver jag betydligt mer helt nytt än bearbetar och skriver om det redan befintliga. Jag vågar inte ens nämna hur många ord jag i själva verket är uppe i just nu. Men jag försvarar mig med att det är bra att ha att ta av när jag börjar stryka allt som inte håller måttet.
Kommer det verkligen ens att komma en naturlig avmattning i tillflödet av idéer? Än så länge verkar det ju inte så. Hur vet jag då när det är dags att “dra repet”? Att jag inte förrän nu har tänkt på en viss sak jag vill ha med behöver ju inte betyda att den inte är betydelsefull nog för att bidra till bokens värde som helhet.
Än så länge fungerar åtminstone min skrivstrategi utmärkt. Jag försöker skriva direkt när idéerna kommer, eftersom de är färskvara i det avseendet att jag inte ids ta itu med korta anteckningar om de blir liggande för länge. Har jag inte möjlighet att skriva omedelbart antecknar jag så mycket jag hinner, och brukar i allmänhet kunna skriva ordentligt senare samma dag, medan jag fortfarande har orden i huvudet. Detta kombinerar jag med att andra gånger sätta mig med avsikt att skriva när jag har tid helt enkelt, ja, mer som att jobba då. Och faktiskt är jag ofta snabbt igång och får en hel del gjort varje litet pass, precis som i början.
Jag är lika förundrad över detta än.
Jag fick frågan varför jag fått för mig att börja blogga över huvud taget nu? Tja, varför inte? Ur mitt perspektiv borde nog frågan snarare vara varför jag inte bloggat på så många år.
Utan att överdriva kan jag säga att jag haft minst ett dussin bloggar sedan starten 2005. De allra flesta både startades och lades ner under några intensiva år där under den gyllene blogg-eran på 00-talet. Det var allt från samlarbloggar med extremt smala teman till mer allmänna vardagsbloggar där jag skrev om vadhelst jag kom att tänka på eller var med om, en del var hemliga och enormt utlämnande, andra publika och i form av rapporter till familj och vänner. Några enstaka ligger fortfarande kvar, öppna men orörda sedan många år.
Vissa bloggar startade jag förmodligen främst för att jag gick igång på någon idé, eller för att det var så kul att “inreda” dem, särskilt för att det på den tiden betydde att jag var tvungen att faktiskt lära mig en del kodande, då de färdiga mallarna var rätt begränsade och inte tillät så många personliga val.
Så jag vill se det som att alla mina bloggar hade sina poänger, hur kortlivade de än må ha varit. Och jag kan tänka tillbaka på dem med värme. En viss nostalgi också, så är det säkert, men inte på så sätt att de någonsin egentligen har blivit otidsenliga för min del.
För jag är väldigt förtjust i text (vilket för övrigt är lite extra intressant då jag nyligen blivit varse att jag ändå faktiskt tänker främst i bilder). Av alla kreativa uttryckssätt jag prövat på har det alltid varit klart lättast för mig att producera saker i form av text.
Jag vill också fortfarande helst läsa exempelvis mina nyheter, för att kunna ta in informationen på mina villkor. Det innebär både att ögna fort när jag inte vet om jag egentligen är så intresserad eller är berörd av nyheten (det gör mig galen att behöva se ett pladdrigt 2-minutersinslag på webb-tv bara för att inse att det inte ledde fram till mer än vad rubriken redan avslöjat), och att läsa noga och kunna gå tillbaka i texten när det är något jag faktiskt vill veta och på allvar ta till mig.
Jag är också en av de (känns det som) sista som fortfarande föredrar att läsa mina böcker med ögonen och inte med öronen, och faktum är att jag inte ens riktigt kan ta till mig text på det senare sättet. Jag behöver hålla ögonen på orden för att förstå vad jag hör, och för att inte tappa fokus och omedelbart börja tänka på annat. Så att lyssna samtidigt som jag ägnar mig åt andra sysslor, så som alla ständigt “tipsar” om (det är klart att jag kan räkna ut själv att det är så de flesta gör), fungerar bara under ytterst snävt begränsade omständigheter, som när jag diskar (vilket jag inte gör längre), stryker (samma där) eller nåltovar (vilket jag gör för sällan och för oregelbundet för att det ska vara lönt att börja lyssna till något ändå). När jag är utomhus vill jag ha det tyst, eller, om jag är i trafiken, vara närvarande och uppmärksam på min omgivning. Och förresten var det ju det där med att jag hela tiden vill gå tillbaka till något jag läste tidigare, men även ha en översiktlig bild av var jag befinner mig i boken med mera.
Det gör också att poddar och pratradio i allmänhet går bort, och dylikt har jag inte för ett ögonblick haft en tanke på att försöka producera själv. Skönt på något vis ändå, att det finns åtminstone en grej som jag inte känner att jag bara måste testa!
Sedan länge har sociala medier lämnat mig på efterkälken genom att de tvingat fram mer och mer bildmaterial, från att det först var helt okej och normalt med allt från korta statusuppdateringar till faktiskt rentav funktionen “anteckningar” på Facebook, till att inlägg i det närmaste blev osynliga i flödet om de inte ackompanjerades av en bild. Jag övergick till Instagram som min primära plattform, och fokuserade där ursprungligen på trevliga känslor genom att följa dels fina bilder, dels bra bildtexter. När Instagram valde att dölja större delen av bildtexterna tog jag det som en krigshandling, och det var ändå långt ifrån slutet på den utvecklingen.
Frustrationen växer ytterligare nu när sociala medier gått från stillbilder, som jag ändå kan njuta av i min takt och i den dos jag är bekväm med att ta till mig, till att nästan bara kretsa kring rörlig bild. Dessutom ska allt tydligen helst vara musiksatt, så jag kan inte heller titta på folks småklipp i “händelser”, utan måste snabbt svepa vidare för att undkomma alla ljud.
Ändå, lika överraskande för mig själv som förmodligen för alla andra, gav jag mig på att försöka skapa även på Youtube. Det har väl ett tag ansetts vara sättet som man ännu faktiskt kan nå ut på, men det tar också en vansinnig tid och kraft att komma någon vart med, särskilt när man som jag måste lära sig precis allt från grunden. Bara en sådan sak som att komma ihåg att använda filmfunktionen i kameran …
Skriver jag kan jag åtminstone nästan hålla jämna steg med idéerna och komma framåt i en takt som är märkbar.
Så ja, jag är en dinosaurie när det kommer till sociala medier. Ändå har jag testat i princip alla, ständigt i hopp om att det ska passa mig bättre denna gång. När Threads blev tillgängligt i Sverige halkade jag även in där, trots att jag någon timme innan jag registrerade mitt konto högt deklarerat att jag inte orkade med fler sociala medier. I synnerhet inte mikrobloggar, för trots upprepade försök hade jag aldrig fått ut något av Twitter, och hade extremt svårt att hitta den där gemenskapen som andra tycktes ha, med faktisk tvåvägskommunikation. Jag blev dock samtidigt på allvar lockad av att det rörde sig om en ny plattform som faktiskt tillät mig att posta inlägg med enbart text. Strax insåg jag dock att den känsla som främst väcktes var en längtan tillbaka till riktiga, ordentliga bloggar, fulla med text och utformade precis enligt de regler jag själv ville följa eller låta bli att följa.
Även om jag testat alla sorters sociala medier och varit mer eller mindre aktiv på de flesta, gör jag aldrig som man “ska” för att lyckas. Jag postar det jag själv tycker om, hakar inte på trender som kan leda till att fler följare hittar en, glömmer att uppmärksamma gemensamma kulturella höjdpunkter och har heller aldrig varit bra på att publicera nytt innehåll regelbundet.
Men så är jag ju heller inte som de flesta andra (jag lär jag få anledning att återkomma till det framöver, men det borde väl vara uppenbart redan), så även om jag hade följt alla rekommendationer om publiceringsscheman, stilrena färgskalor och hur man väcker engagemang, skulle det inte göra mig ett dugg mer framgångsrik. Därför gör jag som det råkar falla sig här nu och tröstar mig med att jag inte direkt har något att förlora.
Man ska inte göra sig beroende av de stora plattformarna och algoritmgudarna, särskilt som många hänger ihop. Det gör en extra sårbar om något händer som slår ut flera arenor på samma gång. En egen sajt är därför ett minimum, och när den nu redan finns är en blogg på denna ju också fullt naturlig. Att jag här inte kan dra nytta av en gemensam portals fördelar känns som en mindre skillnad i dagens läge, när nu sociala medier knappt gör en synlig ens för de befintliga följarna längre.
Visst, man kan väl fråga sig om jag har ett tillräckligt tydligt syfte med denna blogg, men spelar det någon roll? Det blir ju ändå bara som det blir, jag menar, så som jag känner för att göra. Och det måste alltid tillåtas att variera över tid, annars håller det garanterat inte särskilt länge. Men behovet av att dela med mig av diverse som är aktuellt i mitt huvud och min verkstad är fortfarande lika stort som det alltid varit.
Så då kör jag väl bara då! Står du ut med de otydliga och förmodligen föränderliga premisserna (och ett överdrivet bruk av parenteser) är du mer än välkommen att hänga här med mig. Kommentarer i välvillig anda och vänlig ton är också alltid välkomna. Den första du postar kommer dock att behöva godkännas av mig innan den syns på sidan.
Efter att ha ägnat oktober åt intensiv nåltovning som deltagande i en konstutmaning hade jag sett framför mig en betydligt lugnare tid resten av hösten. Men den första november blev jag varse NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som just under november månad varje år arrangerar utmaningen att skriva en bok på minst 50000 ord. Det passade bara så perfekt!
Jag hade nämligen gått och nästan trånande tjatat om att jag ville börja skriva på min bok ett tag, en bok som jag redan hade en klar bild av och hade skissat upp strukturen till. Jag hade dock känt att jag borde prioritera annat, så boken hade hela tiden stått längst ner på listan. Därför kändes NaNoWriMo som en supervälriktad spark i baken, och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen. Allt annat icke tidskritiskt fick vänta.
Och det är ju trots allt rätt lätt att göra så när det handlar om en avgränsad tid så där. Det känns rimligt att ta igen det andra senare. Det som förvånade mig mest var hur lätt det faktiskt också var att skrapa ihop de där vansinniga 50000 orden, för även om jag är en obotlig ordslösare brukar jag ha så enormt svårt att komma igång när skriva faktiskt är vad jag har tänkt, förväntas eller ska göra. Men nu blev det rentav så att jag tog varje liten ledig stund på dagarna till skrivande, och så även när jag redan uppnått dagens mål och “förtjänat” att slappa, eller när det var lite motigt.
Jag tog också tillfället i akt att lära mig mer om min egen kreativitet och vad som fungerade för att få mig att lyckas genomföra det jag ville göra.
1. Det gick oväntat bra att fortsätta skriva troget varje dag, även sedan de första intensiva idéstormarna mojnat och jag inte längre sprang för att anteckna saker som spontant kom till mig. När jag väl satte mig med avsikten att skriva behövde jag bara börja ögna igenom dokumentet för att hitta något att genast spinna vidare på.
2. Det var oerhört nyttigt för produktiviteten och skaparlusten att fokusera på kvantitet framför kvalitet under en hel månad. Varje skrivpass avslutades med en snabb ordräkning och sedan inte minsta lilla genomgång av innehållet i det jag skrivit. Vetskapen om att det skulle komma att bli mycket redigeringsarbete sedan fick hålla sig i bakgrunden så länge jag hade dagar kvar på NaNo-skrivandet. För då var det tillåtet att bara ösa ur mig text, vilket ju faktiskt är något jag kan!
3. Även när det vissa gånger kändes motigt att sätta igång och skriva gjorde jag det ändå, märkligt nog av ren beslutsamhet och genom att helt enkelt titta i den text jag redan hade skrivit. Ibland krävdes lite kort slöhäng först, men jag fastnade inte i det som så många gånger förr.
4. Kvantitetsmål, dagliga inrapporteringar, statistik och duktighetsmärken fungerar absolut motiverande! Livet är ett spel …
5. Att lyssna på kroppen fungerar bättre än väntat. Ibland behöver jag helt enkelt göra något annat först, men jag försöker då vara noga med att inte vara kritisk och hård mot mig själv, utan att lyssna till stundens behov, varva aktiviteter, ta pauser och se till att göra allt som jag mår bra av också. Och det har faktiskt ändå så gott som alltid blivit något skrivet sedan.
6. Flera korta skrivpass om dagen gick oväntat nog utmärkt, trots att det betyder att jag måste komma igång igen och igen! Och det har förmodligen fått mig att skriva betydligt mer än om jag bara väntat på tillfällen till minst timslånga sittningar. Som bonus är det även bättre för kroppen att inte sitta för länge åt gången. Variation är mitt nya rättesnöre!
7. Jag har många gånger valt att skriva en stund extra på kvällen, till och med när jag legat i fas mängdmässigt, redan fått mycket gjort under dagen och kanske inte ens har varit särskilt taggad. Det kan ha funnits annat som hade varit lättare att sätta igång med eller välja för att det var roligare för stunden, men jag har ändå vetat att skrivandet var i linje med mitt övergripande mål under månaden (att skriva så mycket som möjligt) och därför prioriterat det många gånger. Det var en ny upplevelse och kanske därför den mest överraskande upptäckten.
Om jag kan skriva så här mycket på bara i snitt kanske 2-3 timmar om dagen, tänk vad jag skulle ha kunnat producera om jag vore en person som klarade att jobba heltid med detta! Fast jag tror å andra sidan inte att jag skulle skriva lika intensivt alla de timmarna som jag nu gjort de stunder jag faktiskt valde att skriva. Det är viktigt att ge kroppen och hjärnan bränsle mellan passen också.
Fortsättning följer (ja, faktiskt!).
Så blev det även blogg här på joxe.se, minsann! Välkommen in!
Att inleda med att fundera över vilket som är att föredra av ett nyhetsbrev och en blogg kan ju verka onödigt, när beslutet uppenbarligen redan är fattat, men jag tänkte ändå försöka motivera det för mig själv en extra vända, och för dig, ifall du undrar.
Nyhetsmejl verkar vara nutidens stora och livsviktiga kommunikationskanal för företag som vill bygga en relation med sina kunder och följare (som ännu inte är kunder), och inte minst för enskilda företagare som både är företag och person på samma gång. Jag prenumererar själv numera helt frivilligt på ett antal mejllistor från den senare kategorin, och har både lagt tid på att förbereda tekniska lösningar och under lång tid malt idéer för att själv haka på trenden.
Men det har hela tiden tagit emot på ett sätt som inte bara handlar om att något är nytt och ovant. Nu har jag kommit fram till att nyhetsbrev nog helt enkelt är för ambitiöst och rentav fel för mig som person. Jag vill inte skriva för att i första hand sälja något, och jag blir trött av tanken på ytterligare portaler och konton att göra till rutin att logga in på. Nej, jag vill inte ens göra det till en (ofrånkomligen kravdrypande) veckorutin att skriva ett nyhetsbrev!
Så jag tror ändå att en blogg passar betydligt bättre inom ramen för Joxe Stilfigurers kreativt spretiga och lustbetonade verksamhet.
I dagsläget föreställer jag mig att jag kommer att dela med mig av blandade tankar om kreativitet, i synnerhet min egen då, och de projekt, upptäckter och lärdomar som denna utmynnar i. Kanske en titt bakom kulisserna i skaparverkstaden och någon bildberättelse med mina figurer som stjärnor då och då? Därutöver förstås en och annan butiksuppdatering och andra nyheter om vad jag rent konkret ägnar verksamheten åt. Ja, och så går det väl inte att komma undan en del inlägg som detta, med rent metabloggande, särskilt nu i början.
Det kan naturligtvis alltid ändras, och gör det nästan garanterat med tiden (om jag håller ut). Så passa på att tycka till: Vad vill du helst se i denna blogg?
En fördel med nyhetsmejl är ju förstås att man som prenumerant får dem direkt till sin inkorg och slipper komma ihåg att hålla koll efter dem. Men jag tror att jag, efter många om och men, har lyckats fixa så att det ska gå att prenumerera på liknande vis även på blogginlägg här nu, så det hoppas jag förstås att du vill prova på. Det går alltid att ångra sig. 😉
Skicka bara in din mejladress via det lilla formuläret i bloggens högermarginal. Du ska då få ett bekräftelsemejl med en länk som du måste följa för att godkänna att adressen läggs till i utskickslistan. Därefter får du en enkel och rätt ful avisering varje gång jag publicerar ett inlägg. Och, tydligen, varje gång jag får för mig att uppdatera ett redan publicerat inlägg, så jag ska försöka komma ihåg att nöja mig med de formuleringar jag släppt ifrån mig! Men detta är ändå den relativt sett bästa lösning som jag just nu kunde få till.
Jag ska försöka ta för vana att även hojta till på Instagram och Facebook när jag skrivit något nytt, men att prenumerera bör vara det säkraste sättet att inte missa några av mina ogenerat oregelbundet kommande inlägg.
Här får du några kakor. De är helt fria från palmolja, socker, gluten, ägg, mjölkprodukter, nötter och ja, typ allt. Men du bör nog trots det inte äta dem. Hoppas att du vill ha dem ändå. Läs mer (seriöst men begripligt)