Kategori: Kreativitet

Jag har fortsatt att skriva på boken efter novembers 50000-ordsutmaning. I december tog jag det medvetet lugnare för att ta igen annat som fått vänta, och inte minst blev det mycket skrivande i form av sociala kontakter i textform. Men jag hann också med att sno ihop en helt annan berättelse. Den var ursprungligen tänkt som min del av ett planerat gemensamt projekt med sambon (i Dubbelanka) som sedan lagts på is, men nu finns åtminstone något att jobba vidare på om vi skulle välja att göra något mer av den idén så småningom. Annars får vi se om jag på något sätt kan dela med mig av berättelsen någon gång.

Men till och med när jag inte hade som målsättning att hinna skriva på boken blev det rätt många helt spontana små tillägg till det manuset även under denna period. Så jag behövde inte tappa taget om bokskrivandet, och verkligen inte om vanan att skriva varje dag heller! Det är ytterligare en positiv överraskning för mig, efter så många års uppehåll från skrivandet medan jag inte tyckt att det varit särskilt lockande alls.

Med uppehåll menar jag ändå inte att jag inte skrivit, för jag har verkligen ständigt skrivit massor i alla möjliga format i vardagen. Däremot inte särskilt ofta kreativt eller med några ambitioner om kvalitet. Antagligen berodde det på mitt synnerligen språkfokuserade lönearbete, för det gjorde att jag inte heller var intresserad av att läsa böcker eller skapa annat som hade med text, språk och bokstäver att göra på fritiden. Men efter ett års bortkoppling av de arbetsuppgifterna verkar den språkliga delen av mitt kreativa centrum ha vilat upp sig och hjärnan är redo att vältra sig i ord igen.

Risken finns förstås att det är en fas, precis som det brukar vara med alla mina andra kreativa uttryckssätt, men jag hoppas inte det (inte bara för att jag vill få den där boken klar) och är inte jätteorolig för att det ska vara så heller. Men mer om detta i ett senare inlägg.

Eftersom det gått så bra att skriva medan jag hade NaNoWriMo-rapporteringen som sporre varje dag bestämde jag mig i januari för att sätta upp en egen liten kompletterande utmaning för att fylla på med de avsnitt jag ännu inte hunnit skriva. Jag valde det redan påhittade namnet NaNoFinMo (National Novel Finishing Month). Den här gången tänkte jag inte ägna mig enbart åt skrivandet, så jag satte medvetet målet lågt, och gav mig ända till februari månads utgång för att skriva de 20000 ord jag dragit till med.

Skulle det kunna bli så mycket till? Jahadå! Det var inga problem. Idéerna fortsatte att strömma till i samma obegripligt höga tempo som under hösten. Det verkade inte spela någon roll att jag redan skrivit så mycket, för det fanns alltid mer att lägga till. Redan efter 17 dagars skrivande nådde jag det nya ordmålet.

Skrivtempot hade fortfarande inte på något vis mattats av. Men efter ytterligare ett par dagars skrivande bestämde jag mig ändå för att justera inriktningen en aning.

Det fanns (och finns, kan jag väl avslöja) fortfarande stycken som jag bara hunnit skriva i stolpform, så egentligen hade jag inte skrivit riktigt så “klart” som jag tänkt innan jag började gå in djupare på det som redan stod där. Men nu var det nog ändå dags att dra igång ett redigeringsmål (“NaNoEdMo” fick det väl bli då, med “Ed” för “editing”). Eftersom jag fortfarande vill ge mig utrymme att, åtminstone teoretiskt, göra annat också har jag bestämt mig för att lägga snittmålet på 30 minuter om dagen.

Ja, jo, det visade sig ju att den senaste utmaningen blev alltför lätt, men jag gillar också att ligga över kurvan i min fina lilla statistik på NaNo. Och det är skönt att få vara en positiv överraskning om så bara för sig själv, för det är ingen risk att jag börjar räkna med att lyckas. Jag är fortfarande inställd på att köra fast, tröttna, drabbas av oväntade motgångar eller helt hindras att jobba, så varje dag det går framåt är bara en ny seger!

En viss vånda kände jag ändå inför att börja redigera den här textmassan. Det som från början var en tydlig struktur har dessvärre fyllts på lite hipp som happ med lösa stycken när jag fått idéer som hastigt måste antecknas. Rätt många saker jag skriver om hänger också så tätt samman att det verkligen inte finns någon given ordning att presentera dem i, utan helst skulle jag behöva kunna skriva i form av en mind-map, eller en typ sjudimensionell text, finns det?

Och det går dessutom fortfarande så oerhört lätt att lägga till mer! Vissa dagar skriver jag betydligt mer helt nytt än bearbetar och skriver om det redan befintliga. Jag vågar inte ens nämna hur många ord jag i själva verket är uppe i just nu. Men jag försvarar mig med att det är bra att ha att ta av när jag börjar stryka allt som inte håller måttet.

Kommer det verkligen ens att komma en naturlig avmattning i tillflödet av idéer? Än så länge verkar det ju inte så. Hur vet jag då när det är dags att “dra repet”? Att jag inte förrän nu har tänkt på en viss sak jag vill ha med behöver ju inte betyda att den inte är betydelsefull nog för att bidra till bokens värde som helhet.

Än så länge fungerar åtminstone min skrivstrategi utmärkt. Jag försöker skriva direkt när idéerna kommer, eftersom de är färskvara i det avseendet att jag inte ids ta itu med korta anteckningar om de blir liggande för länge. Har jag inte möjlighet att skriva omedelbart antecknar jag så mycket jag hinner, och brukar i allmänhet kunna skriva ordentligt senare samma dag, medan jag fortfarande har orden i huvudet. Detta kombinerar jag med att andra gånger sätta mig med avsikt att skriva när jag har tid helt enkelt, ja, mer som att jobba då. Och faktiskt är jag ofta snabbt igång och får en hel del gjort varje litet pass, precis som i början.

Jag är lika förundrad över detta än.

Efter att ha ägnat oktober åt intensiv nåltovning som deltagande i en konstutmaning hade jag sett framför mig en betydligt lugnare tid resten av hösten. Men den första november blev jag varse NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som just under november månad varje år arrangerar utmaningen att skriva en bok på minst 50000 ord. Det passade bara så perfekt!

Jag hade nämligen gått och nästan trånande tjatat om att jag ville börja skriva på min bok ett tag, en bok som jag redan hade en klar bild av och hade skissat upp strukturen till. Jag hade dock känt att jag borde prioritera annat, så boken hade hela tiden stått längst ner på listan. Därför kändes NaNoWriMo som en supervälriktad spark i baken, och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen. Allt annat icke tidskritiskt fick vänta.

Och det är ju trots allt rätt lätt att göra så när det handlar om en avgränsad tid så där. Det känns rimligt att ta igen det andra senare. Det som förvånade mig mest var hur lätt det faktiskt också var att skrapa ihop de där vansinniga 50000 orden, för även om jag är en obotlig ordslösare brukar jag ha så enormt svårt att komma igång när skriva faktiskt är vad jag har tänkt, förväntas eller ska göra. Men nu blev det rentav så att jag tog varje liten ledig stund på dagarna till skrivande, och så även när jag redan uppnått dagens mål och “förtjänat” att slappa, eller när det var lite motigt.

Jag tog också tillfället i akt att lära mig mer om min egen kreativitet och vad som fungerade för att få mig att lyckas genomföra det jag ville göra.

Några upptäckter om mig själv och mitt skrivande under NaNoWriMo 2023:

1. Det gick oväntat bra att fortsätta skriva troget varje dag, även sedan de första intensiva idéstormarna mojnat och jag inte längre sprang för att anteckna saker som spontant kom till mig. När jag väl satte mig med avsikten att skriva behövde jag bara börja ögna igenom dokumentet för att hitta något att genast spinna vidare på.

2. Det var oerhört nyttigt för produktiviteten och skaparlusten att fokusera på kvantitet framför kvalitet under en hel månad. Varje skrivpass avslutades med en snabb ordräkning och sedan inte minsta lilla genomgång av innehållet i det jag skrivit. Vetskapen om att det skulle komma att bli mycket redigeringsarbete sedan fick hålla sig i bakgrunden så länge jag hade dagar kvar på NaNo-skrivandet. För då var det tillåtet att bara ösa ur mig text, vilket ju faktiskt är något jag kan!

3. Även när det vissa gånger kändes motigt att sätta igång och skriva gjorde jag det ändå, märkligt nog av ren beslutsamhet och genom att helt enkelt titta i den text jag redan hade skrivit. Ibland krävdes lite kort slöhäng först, men jag fastnade inte i det som så många gånger förr.

4. Kvantitetsmål, dagliga inrapporteringar, statistik och duktighetsmärken fungerar absolut motiverande! Livet är ett spel …

5. Att lyssna på kroppen fungerar bättre än väntat. Ibland behöver jag helt enkelt göra något annat först, men jag försöker då vara noga med att inte vara kritisk och hård mot mig själv, utan att lyssna till stundens behov, varva aktiviteter, ta pauser och se till att göra allt som jag mår bra av också. Och det har faktiskt ändå så gott som alltid blivit något skrivet sedan.

6. Flera korta skrivpass om dagen gick oväntat nog utmärkt, trots att det betyder att jag måste komma igång igen och igen! Och det har förmodligen fått mig att skriva betydligt mer än om jag bara väntat på tillfällen till minst timslånga sittningar. Som bonus är det även bättre för kroppen att inte sitta för länge åt gången. Variation är mitt nya rättesnöre!

7. Jag har många gånger valt att skriva en stund extra på kvällen, till och med när jag legat i fas mängdmässigt, redan fått mycket gjort under dagen och kanske inte ens har varit särskilt taggad. Det kan ha funnits annat som hade varit lättare att sätta igång med eller välja för att det var roligare för stunden, men jag har ändå vetat att skrivandet var i linje med mitt övergripande mål under månaden (att skriva så mycket som möjligt) och därför prioriterat det många gånger. Det var en ny upplevelse och kanske därför den mest överraskande upptäckten.

Om jag kan skriva så här mycket på bara i snitt kanske 2-3 timmar om dagen, tänk vad jag skulle ha kunnat producera om jag vore en person som klarade att jobba heltid med detta! Fast jag tror å andra sidan inte att jag skulle skriva lika intensivt alla de timmarna som jag nu gjort de stunder jag faktiskt valde att skriva. Det är viktigt att ge kroppen och hjärnan bränsle mellan passen också.

Fortsättning följer (ja, faktiskt!).