Lagningen av kuddfodralet häromsistens föranledde en djupdykning i min stora sybehörslåda. Där finns en stor del av de handarbetsrelaterade ting jag ärvt efter min farmor, bland annat alla hennes gamla fina askar med brodergarn.
Jag vill skriva brodERIgarn, precis som den stora majoriteten på internet, men alla ordböcker säger brodERgarn, sammansättning till verbet brodera, och jag är tydligen klart mer språkvetare än textilhantverkare (än så länge?), eller bara nervös och vill helgar(n)dera mig.
Hur som helst, för någon som aldrig broderat igen ett hål förut har jag åtminstone väldigt mycket brode… Jag har gott om trådar avsedda för ändamålet!
Jag äger även otroligt många andra små redskap och tillbehör som kan behövas för allehanda handarbeten, insåg jag. Givetvis visste jag på ett ungefär vad jag hade, inte minst då jag vid tillfället då jag ärvde farmors syskrin organiserade om och flyttade över det mesta av dess innehåll till just den där sybehörslådan. Men det var ett tag sedan, och sedan dess har jag alltså främst virkat. Jag kom därför inte ens ihåg att jag också har en massa stickor.
Efter alla år med virkning har jag förstås mängder av garn av alla fasoner, så egentligen har jag väl ingen riktig anledning att inte lära mig sticka också nu då. (Om jag inte redan kan det, efter att ha gjort det i barndomen? Är det som att cykla, att det sitter kvar i muskelminnet?) Fast mitt huvudargument är ändå att så många andra kan sticka att just jag inte behöver göra det också. Så det kan väl få vänta lite till.
Jag är så förtjust i de där gamla askarna, som jag visserligen kom ihåg från förr, och när jag rotade igenom … hrm … brodergarnet hittade jag små glömda skatter i form av någon knapp här, en nål där, tidningsurklipp med mönster, spår av farmors händer i form av prydliga knutar och smarta små knep för att hitta, ordna, hålla saker på plats. Plötsligt var jag redo att känna kopplingen till min farmor på ett sätt jag inte gjort tidigare.
Det låg liksom helt rätt i tiden. Arbetet med min bok har gett mig anledning att tänka på farmor ofta på sistone. Jag har nu insett hur mycket jag liknar henne, på gott och ont. Utan att jag riktigt tänkt på det tidigare var hon helt klart en av mina största förebilder när det kommer till handarbete i alla former.
Med detta redan i tankarna blev det en desto starkare upplevelse att återse sakerna nu, och att se bandet mellan oss över generationer och årtionden. Det eviga kreativa skapandet, händernas behov av att pilla med smått, detaljerna, noggrannheten, lappa och laga, göra fint och ta hand om. Allt det har jag i blodet, det är ju precis så det alltid har känts. Autismen har definitivt ett finger med i spelet, men det är både i generna och minnena som de kreativa möjligheterna har lagrats i mig.
Eftersom det i farmors generation väl fortfarande ansågs rätt självklart att en kvinna kunde sy, sticka, virka och brodera för husbehov tänkte kanske inte så många på hur otroligt kreativ hon var. Hon fyllde inte bara sitt eget hem, utan även min familjs, med broderade dukar, tavlor, bonader och kuddar, stickade dockkläder, handdukar och lakan med monogram, raggsockor och allt annat vi kunde behöva. Så mycket smått, detaljerat, fantastiskt noga och skickligt utfört. Vilket tålamod! Den nivån kommer jag aldrig att komma upp till, men det gör inget. Jag är glad åt att prova på och lära mig lite av olika tekniker och förhoppningsvis sno ihop ett och annat av värde åtminstone för mig.
Och jag är glad att jag gav mig själv tillfälle att uppsöka farmors broder…garner. Det gjorde nämligen också att jag hittade en annan sak som var precis vad jag redan visste att jag behövde, men inte hade det blekaste minne av att jag redan ägde! Mer om det i ett annat inlägg.
