I morgon är det obegripligt nog redan november igen, och sedan förra året betyder det NaNoWriMo! (Alla inlägg jag skrivit om detta finns under etiketten NaNoWriMo.) Det var så roligt att ta mig an denna skrivutmaning förra året, och verktyget har fortsatt att vara en god hjälp under året som gått med bokskrivande och redigering, så jag är riktigt taggad på att kasta mig över samma utmaning även i år.
Inför september satte jag upp en plan som innebar att jag skulle ägna de två månader jag hade fram till november åt att redigera min första bok tills jag hade ett färdigt råmanus att äntligen låta någon annan läsa. Det kändes lagom, för så fasligt långt kvar till den punkten var det väl inte, och en liten deadline kunde nog hjälpa till med farthållningen utan att bli alltför stressande. Sedan skulle det passa perfekt att inleda nästa bokprojekt medan jag inte kunde göra så mycket åt det första.
Jag har sedan länge flera ytterligare bokidéer, varav den jag tänkt satsa på nu känns lika självklar och redo att skrivas ned som den första var när jag tvärt påbörjade det projektet. Förutsättningarna är dock lite annorlunda i år. Dels gick det så lätt med den första boken för att jag hade så oerhört mycket material i huvudet att bara ösa ur mig, så att komma upp i 50000 ord på en månad handlade bara om att få tid att faktiskt skriva dem, medan den andra boken kommer att kräva betydligt mer tänkande för att innehållet ska kunna börja ta form. Dels har jag nu egentligen lite för mycket annat på gång för att jag ska kunna ge mig själv samma sköna skrivfokus som jag hade förra året.
Att jag inte lyckades med målsättningen att redigera färdigt den första boken så långt jag tänkt mig fram till nu gör förstås inte osäkerheten mindre. Det går fortfarande relativt lätt när jag väl får tillfälle att sätta mig med manuset, även om det nu huvudsakligen är de mer envisa och svåravgjorda frågorna och detaljpillande småbesluten kvar. Men när det ständigt händer så mycket annat omkring mig som tvingar mig att sätta boken längst ner på priolistan, ja, då står ju denna uppgift fortfarande kvar där, och pockar på uppmärksamhet samtidigt som jag alltså tänkt påbörja nästa skrivutmaning. Och samtidigt som allt det där andra lika oförtrutet drar i mig dag efter dag då.
Så jag tvekar lite. Jag har varit så totalt inställd på att den 1 november äntligen få börja skriva på den andra boken, men är det egentligen så smart? Vad händer om jag inte alls hinner jobba särskilt mycket med den under månaden? Man kan ju förstås alltid hävda att något såklart är bättre än inget, men är det fortfarande bättre att påbörja detta nu om det samtidigt innebär ett grovt missat mål?
Det är ju inte bara totalmålet 50000 ord som gjorde utmaningen så rolig och perfekt för mig förra året, utan även att hela vägen dit är spelifierad. Man får små duktighetsmärken för att rapportera in framsteg i skrivprocessen två dagar i följd, tre dagar i följd, sju dagar i följd, fjorton dagar i följd, upp till varenda dag under hela månaden, och även för sådant som att uppnå snittmålet för en enskild dag (1667 ord) varje dag under utmaningen. Strävar man efter att klara av sådant (vilket blir så otroligt lockande när man väl påbörjat en serie av framgångsrika dagar!) kan man ju inte heller med gott samvete skriva större mängder då och då, även om man totalt når upp till slutmålet på så sätt. Om man inte småfuskar och bara rapporterar in minsta möjliga antal ord och håller inne med resten för att sedan pytsa ut dem efter hand, förstås. Eller, ja, inget är väl egentligen fusk om man bara använder utmaningen som skrivsällskap och hjälp på traven. Allt som gör att boken blir skriven, om det så är under november eller under de kommande femton åren, måste ju räknas som positivt, antar jag.
Men kommer det att stressa mig och riskera att göra mig besviken om jag ger mig på det just nu? Det kan jag fortfarande inte försäkra mig själv om att det inte riskerar att göra.