Att ha vad man behöver och nyttja det man har

Jag har äntligen färdigställt Dubbelanka-tavlan som jag lite hastigt fuskade ihop för att vi behövde en ny logga (den vi nu använder på dubbelanka.se och @dubbelanka på Instagram). Det är jag naturligtvis nöjd med. Alltid skönt att kunna beta av något som legat och väntat länge, om så bara på en mental att-göra-lista.

Tillfredsställelsen är dock än större just tack vare att jag väntat så länge, och då det i sin tur berodde på att jag av olika anledningar inte kommit till skott med att införskaffa en sådan broderiram som jag tänkt mig för att montera tavlan i. Dessutom kunde jag inte riktigt komma fram till om jag skulle våga mig på att limma alla delarna och i så fall hur. Ja, så hela projektet blev liggande i en låda helt enkelt.

Tills jag häromsistens fick anledning att gå igenom en annan låda, just det, sybehörslådan.

Där låg den. Ramen! Jag hade absolut inget minne av att jag alls hade någon sådan i min ägo, uppenbarligen, för i så fall hade jag ju direkt letat efter den och lätt hittat den där. När jag nu såg den måste jag omedelbart plocka fram även tavlan, som i själva verket bestod av ett antal små formklippta tyglappar löst placerade på en större tygbit. Och den matchade ramen exakt i storlek!

Broderiramen var alltså precis vad jag hade tänkt köpa, men planerna hade på sistone lagts på hyllan huvudsakligen på grund av att jag har köpstopp. Att då hitta den nu var därmed perfekt i alla avseenden, inte bara för att den passade så precis, utan även för att jag genom att vänta hade hindrat mig själv från att köpa något som det visade sig att jag verkligen inte behövde köpa. Nu fick jag i stället glädjas åt att använda något jag redan hade, och som bara hade legat där oanvänt i en massa år. Bättre för såväl miljö och ekonomi som välbefinnandet!

Sådant gör livet lite extra njutbart för en stund.

Nu blev jag också mer eller mindre tvungen att fatta beslut om hur jag skulle färdigställa tavlan. Att sy fast alla de små bitarna kändes inte alls lockande eller lovande, och textillim riskerade att förstöra hela konstverket om det blötte igenom tyget och färgade det. Så det blev en helt annan lösning: limstift för papper. Det verkar funka, men det får väl tiden utvisa.

Just nu behöver vi bara inreda den studio där jag tänkt hänga tavlan också. Till dess finns det ändå gott om tomma, vita väggar som bara väntar på att komma till dekorativ användning, så det projektet kan vi nog skjuta på i några år till utan problem.

Däremot har jag idéer till en form av tittskåp som också ska få bli ett Dubbelanka-projekt om det lämpar sig så. I väntan på tillfälle (och besked från den andra ankan om huruvida han ville bygga själv) hade jag även tvingats skjuta på inköp av det tittskåp jag spanat in. Under tiden föll min blick häromdagen i stället på en trave utsorterade lådor av olika slag som sambon för länge sedan frågat om jag hade någon användning för. Hittills hade jag inte kommit på någon sådan, men nu såg jag plötsligt en!

Inspirerad av den senaste tidens fynd ser jag nu för mig att detta tittskåpsprojekt ska få som delutmaning att vi inte ska göra några som helst inköp till det, bara använda det vi har och skapa själva. 3D-utskrifter är en gråzon här, men vi kan ju försöka se hur långt vi kommer utan dem i alla fall.

Skatter från farmors syskrin

Lagningen av kuddfodralet häromsistens föranledde en djupdykning i min stora sybehörslåda. Där finns en stor del av de handarbetsrelaterade ting jag ärvt efter min farmor, bland annat alla hennes gamla fina askar med brodergarn.

Jag vill skriva brodERIgarn, precis som den stora majoriteten på internet, men alla ordböcker säger brodERgarn, sammansättning till verbet brodera, och jag är tydligen klart mer språkvetare än textilhantverkare (än så länge?), eller bara nervös och vill helgar(n)dera mig.

Hur som helst, för någon som aldrig broderat igen ett hål förut har jag åtminstone väldigt mycket brode… Jag har gott om trådar avsedda för ändamålet!

Farmors gamla fina syskrin. Joxe för storleksjämförelse.

Jag äger även otroligt många andra små redskap och tillbehör som kan behövas för allehanda handarbeten, insåg jag. Givetvis visste jag på ett ungefär vad jag hade, inte minst då jag vid tillfället då jag ärvde farmors syskrin organiserade om och flyttade över det mesta av dess innehåll till just den där sybehörslådan. Men det var ett tag sedan, och sedan dess har jag alltså främst virkat. Jag kom därför inte ens ihåg att jag också har en massa stickor.

Efter alla år med virkning har jag förstås mängder av garn av alla fasoner, så egentligen har jag väl ingen riktig anledning att inte lära mig sticka också nu då. (Om jag inte redan kan det, efter att ha gjort det i barndomen? Är det som att cykla, att det sitter kvar i muskelminnet?) Fast mitt huvudargument är ändå att så många andra kan sticka att just jag inte behöver göra det också. Så det kan väl få vänta lite till.

Diverse fynd från sybehörslådan.

Jag är så förtjust i de där gamla askarna, som jag visserligen kom ihåg från förr, och när jag rotade igenom … hrm … brodergarnet hittade jag små glömda skatter i form av någon knapp här, en nål där, tidningsurklipp med mönster, spår av farmors händer i form av prydliga knutar och smarta små knep för att hitta, ordna, hålla saker på plats. Plötsligt var jag redo att känna kopplingen till min farmor på ett sätt jag inte gjort tidigare.

Det låg liksom helt rätt i tiden. Arbetet med min bok har gett mig anledning att tänka på farmor ofta på sistone. Jag har nu insett hur mycket jag liknar henne, på gott och ont. Utan att jag riktigt tänkt på det tidigare var hon helt klart en av mina största förebilder när det kommer till handarbete i alla former. 

Med detta redan i tankarna blev det en desto starkare upplevelse att återse sakerna nu, och att se bandet mellan oss över generationer och årtionden. Det eviga kreativa skapandet, händernas behov av att pilla med smått, detaljerna, noggrannheten, lappa och laga, göra fint och ta hand om. Allt det har jag i blodet, det är ju precis så det alltid har känts. Autismen har definitivt ett finger med i spelet, men det är både i generna och minnena som de kreativa möjligheterna har lagrats i mig.

Eftersom det i farmors generation väl fortfarande ansågs rätt självklart att en kvinna kunde sy, sticka, virka och brodera för husbehov tänkte kanske inte så många på hur otroligt kreativ hon var. Hon fyllde inte bara sitt eget hem, utan även min familjs, med broderade dukar, tavlor, bonader och kuddar, stickade dockkläder, handdukar och lakan med monogram, raggsockor och allt annat vi kunde behöva. Så mycket smått, detaljerat, fantastiskt noga och skickligt utfört. Vilket tålamod! Den nivån kommer jag aldrig att komma upp till, men det gör inget. Jag är glad åt att prova på och lära mig lite av olika tekniker och förhoppningsvis sno ihop ett och annat av värde åtminstone för mig.

Och jag är glad att jag gav mig själv tillfälle att uppsöka farmors broder…garner. Det gjorde nämligen också att jag hittade en annan sak som var precis vad jag redan visste att jag behövde, men inte hade det blekaste minne av att jag redan ägde! Mer om det i ett annat inlägg.

Bonusfynd: blandad handarbetsläsning!

Fixa i stället för att förkasta

Egentligen är jag oerhört restriktiv med inköp och vill helst inte bidra till onödig nykonsumtion alls, men nu råkade det bli ett par billiga överdrag till soffkuddar ändå. Först när jag tvättat dem upptäckte jag att det ena kuddfodralet hade ett litet hål.

Eftersom det är långt tillbaka till butiken och det skulle ha blivit en omständlig och orimligt dyr affär att reklamera kuddfodralen, såg jag i stället tillfället att hitta på något kreativt för att laga hålet.

En lapp skulle förmodligen bli rätt ful så nära hörnet, så jag bestämde mig för att testa att laga hålet medelst broderi. Något dylikt har jag aldrig gett mig på förut (bara fått tusen tips om i mina flöden på sociala medier, så idén var verkligen inte egen), och jag tillät mig att hålla ambitionsnivån på en låg nivå. Men jag kom åtminstone på att jag kunde ha nytta av mina egna formar!

Med konturen markerad på tyget var det sedan “bara” att gå loss på kuddfodralet med nål och tråd. Det blev okej. Inget jag normalt skulle visa upp i alla kanaler så här egentligen, men jag är nöjd med att jag inte nöjde mig.

Att kuddöverdraget var billigt gjorde det mer acceptabelt att riskera att göra något fult, men risken var samtidigt liten, då jag inte hade något att förlora. Ett hål vore ännu fulare. Och i vilket fall som helst går det ju alltid att vända på kudden. Däremot känns det bra att ha tagit hand om en vara som jag nu kunde göra användbar, i stället för att den annars förmodligen bara skulle ha kasserats. När den nu redan var producerad och även köpt av mig är det ju klart bättre att den kommer till användning än att den kostat en massa resurser helt i onödan.

Och så fick jag ju prova något nytt, ha roligt och vara fritt kreativ!

När jag ändå var igång fick det bli förstärkning av ett par redan från början klena sömmar också, så nu hoppas jag att jag slipper fler hål inom den närmaste tiden.

Nu har alla kuddar i soffan äntligen kläder på sig. Somliga med extra piff.