Efter att ha ägnat oktober åt intensiv nåltovning som deltagande i en konstutmaning hade jag sett framför mig en betydligt lugnare tid resten av hösten. Men den första november blev jag varse NaNoWriMo (National Novel Writing Month), som just under november månad varje år arrangerar utmaningen att skriva en bok på minst 50000 ord. Det passade bara så perfekt!
Jag hade nämligen gått och nästan trånande tjatat om att jag ville börja skriva på min bok ett tag, en bok som jag redan hade en klar bild av och hade skissat upp strukturen till. Jag hade dock känt att jag borde prioritera annat, så boken hade hela tiden stått längst ner på listan. Därför kändes NaNoWriMo som en supervälriktad spark i baken, och jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på utmaningen. Allt annat icke tidskritiskt fick vänta.
Och det är ju trots allt rätt lätt att göra så när det handlar om en avgränsad tid så där. Det känns rimligt att ta igen det andra senare. Det som förvånade mig mest var hur lätt det faktiskt också var att skrapa ihop de där vansinniga 50000 orden, för även om jag är en obotlig ordslösare brukar jag ha så enormt svårt att komma igång när skriva faktiskt är vad jag har tänkt, förväntas eller ska göra. Men nu blev det rentav så att jag tog varje liten ledig stund på dagarna till skrivande, och så även när jag redan uppnått dagens mål och “förtjänat” att slappa, eller när det var lite motigt.
Jag tog också tillfället i akt att lära mig mer om min egen kreativitet och vad som fungerade för att få mig att lyckas genomföra det jag ville göra.
Några upptäckter om mig själv och mitt skrivande under NaNoWriMo 2023:
1. Det gick oväntat bra att fortsätta skriva troget varje dag, även sedan de första intensiva idéstormarna mojnat och jag inte längre sprang för att anteckna saker som spontant kom till mig. När jag väl satte mig med avsikten att skriva behövde jag bara börja ögna igenom dokumentet för att hitta något att genast spinna vidare på.
2. Det var oerhört nyttigt för produktiviteten och skaparlusten att fokusera på kvantitet framför kvalitet under en hel månad. Varje skrivpass avslutades med en snabb ordräkning och sedan inte minsta lilla genomgång av innehållet i det jag skrivit. Vetskapen om att det skulle komma att bli mycket redigeringsarbete sedan fick hålla sig i bakgrunden så länge jag hade dagar kvar på NaNo-skrivandet. För då var det tillåtet att bara ösa ur mig text, vilket ju faktiskt är något jag kan!
3. Även när det vissa gånger kändes motigt att sätta igång och skriva gjorde jag det ändå, märkligt nog av ren beslutsamhet och genom att helt enkelt titta i den text jag redan hade skrivit. Ibland krävdes lite kort slöhäng först, men jag fastnade inte i det som så många gånger förr.
4. Kvantitetsmål, dagliga inrapporteringar, statistik och duktighetsmärken fungerar absolut motiverande! Livet är ett spel …
5. Att lyssna på kroppen fungerar bättre än väntat. Ibland behöver jag helt enkelt göra något annat först, men jag försöker då vara noga med att inte vara kritisk och hård mot mig själv, utan att lyssna till stundens behov, varva aktiviteter, ta pauser och se till att göra allt som jag mår bra av också. Och det har faktiskt ändå så gott som alltid blivit något skrivet sedan.
6. Flera korta skrivpass om dagen gick oväntat nog utmärkt, trots att det betyder att jag måste komma igång igen och igen! Och det har förmodligen fått mig att skriva betydligt mer än om jag bara väntat på tillfällen till minst timslånga sittningar. Som bonus är det även bättre för kroppen att inte sitta för länge åt gången. Variation är mitt nya rättesnöre!
7. Jag har många gånger valt att skriva en stund extra på kvällen, till och med när jag legat i fas mängdmässigt, redan fått mycket gjort under dagen och kanske inte ens har varit särskilt taggad. Det kan ha funnits annat som hade varit lättare att sätta igång med eller välja för att det var roligare för stunden, men jag har ändå vetat att skrivandet var i linje med mitt övergripande mål under månaden (att skriva så mycket som möjligt) och därför prioriterat det många gånger. Det var en ny upplevelse och kanske därför den mest överraskande upptäckten.
Om jag kan skriva så här mycket på bara i snitt kanske 2-3 timmar om dagen, tänk vad jag skulle ha kunnat producera om jag vore en person som klarade att jobba heltid med detta! Fast jag tror å andra sidan inte att jag skulle skriva lika intensivt alla de timmarna som jag nu gjort de stunder jag faktiskt valde att skriva. Det är viktigt att ge kroppen och hjärnan bränsle mellan passen också.
Fortsättning följer (ja, faktiskt!).
